Ny blogg finns på...

Ny blogg finns på http://wastedlollipop.blogg.se

Vad har jag blivit, vem är jag nu?

Kära Dagbok

jag trodde aldrig mer jag skulle skriva i den här bloggen.

Vad har jag blivit, vem är jag nu?
Jag trodde att jag hade kontroll, men den som styrde var Du.

Jag har slutat gå, det är inte längre tilltrasslade spår. Det var år sedan jag befann mig i ett snår. Nu sugs jag neråt i en svart virvel.

Självömklan, på sätt och vis. Men den här situationen ... Jag vill ut. Jag vill ut. nu får jag i alla fall ha internet och telefon, och ta emot besök. Men var är orden? De har inte tagit slut, det är som om de aldrig funnits.

Jag är inlagd på m78 igen. Får inte ens gå ut med personal. Har både LPT och ett nytt LVM. Jag funderar på att tugga sönder mina handleder, men vågar inte riktigt. Det vore ett så ovärdigt slut. Men i alla fall ... det skulle innebära ett slut.
´
Ja VAD har jag BLIVIT, VEM ÄR JAG NU?
Inte längre någonting. Alls.






Renoverar!! Följ med!!


(1st en liten parentes:, Anna, "lunchgruppsAnna", jag HAR INTE DIN MAIL! Skriv igen!!)

Hallå,

som ni märkt har jag slutat blogga. Det är mycket jag slutar med - som tur är faktiskt om jag får säga det själv ;)
Du som vill följa med på nya bloggen kan maila på [email protected]
Eller skriv en liten kommentar, gärna med din bloggadress också så jag vet vem du är.

PS,
Här nedan är en bild där jag idag slänger de gamla anorexikläderna FÖR GOTT. Jag råder andra som tillfrisknat att göra samma sak, annars har man alltid en ursäkt att gå ner i vikt igen.
Och försök att tänka "jag har LYCKATS gå upp" i stället för att tänka "nej inte ett kg till, nåja jag måste ju, suck och fy väga över trettisju".
Vare sig du går upp i vikt frivilligt, med tvång eller pga av du "överäter" så är det av goodolito!

KRAM, Elsie

Hejdå AnaSizedClothes! Mohaha!

Varför lärde jag mig aldrig slåss?


Allt jag ångrar,

det väller över mig.

Gör det omöjligt

- att värja sig

för en inre röst ryter

Fy skäms på DIG!!


Jag ... jag ångrar att jag lät dem se mig gråta

Hur jag medgav att jag gick itu

Ångrar att jag drack fem glas vodka

- Men ånger hjälper knappast nu..


Hur kunde jag visa mig svag?

Varför lärde jag mig aldrig slåss?

Och att jag erkände att jag blivit ett reducerat jag,

Det ångrar jag förståss!


Jag ÅNGRAR ÅNGRAR att jag lät honom se mig

Vinglandes fram i korridoren

Och att jag senare tillät andra

Fotografera och mäta såren.


Jaja hur jag att jag ångrar ångrar ångrar allt

Att jag inte höll huvudet kallt,

Kan ej radera det som skett.

Kan ej göra faller o-utrett.

Allra minst radera vad de sett.


Ok. Vare sig jag ångrar eller inte,

Så har det hänt

Och ingenting jag gör eller inte

Bygger upp de broar jag bränt

Ingenting jag hör

Mildrar vad jag känner och känt.

Bara om jag dör

Har friden återvänt.


Som sagt ånger:

Jag ångrar att alla kunde se mig gråta.

Att ingen har lärt mig att förlåta.

Förlåta görningen de begick.

acceptera att jag aldrig återfår

vad de stal och fick.


Främst ångrar jag mina skrik.

Skrik som ingen hör.

Det enda som jag INTE skulle ångra

Vore om jag lägger MIG NER OCH DÖR!!


Inlagd, den slutgiltiga galenskapen.

6/3

Nu är jag inlagd på M78. Undrar hur länge jag måste vara här?

En manlig sköterska sa att jag var så BRÄCKLIG att han inte VÅGADE NÄRMA SIG mig.

Muskelryckningar. Diffusa hörselhallisar.

Om jag uppvisar värre abstinenssymptom blir det ambulans till Maria Pol eller BAS.


9/3

Nu har helgen gått och tankarna är redan klarare. Tusen gånger klarare.


11/3

OJ! Förr var jag så RÄDD för inläggning, nu inser jag att det räddade mitt liv.

Innan Inläggningen var jag helt isolerad, det var så overkligt att delta i en grupp att jag skolkade från matträningsgrupperna trots att de grupperna gav mitt tillfrisknande VÄLDIGT mycket.


Vem är du lillasyster?

Du som alltid stöddade aldrig föll.

Anhörig, medberoende, var finns du lillasyster?


15/3

Nu har jag besökt och erbjudits tillträde till den SLUTGILTIGA GALENSKAPEN.

Finns det

En väg ut?

Nalkas någonsin

Ett förlösande slut?


18/3

Vi vet inte om vingarna bär förrän vi prövat dem.


Men nu något roligt!

Det är jätteskönt att de konstiga sammanträffandena som jag nämnde i förra inlägget är ganska vanliga!

Just nu är jag hemma hos min pappa, hans data är keffolito, men eftersom mitt nya mission är att blogga dagligen så blir det ett kort inlägg...


Dagen började bra. Jag kände mig utsövd och hade inte haft så många mardrömar under natten. Jag sover på en extrasäng i min mammas rum pga av att jag ofta får panikångest när jag är ensam.

Inatt vaknade jag inte en enda gång av det!


På förmiddagen pratade jag med Nicklas. Minns inte när vi sågs senast, kanske får att han inte är lika trasig längre?

Det är som om att jag söker mig till tilltrasslade människor, och kämpar för att reda ut dem. När de mår bättre vill de gå vidare, och jag spejar efter nästa snårig individ.


Det regnar förödmjukelser kring mig.


Men nu något roligt: Googlade på Elsie bildsök och fann dessa . :D


Brottstycken, omen?

Har en känsla av att dagarna inte hör ihop. Att de är lösa brottstycken, att dagarna är omen som varnar om slutet.


Jag älskar att ha Monica här. Det gick väldigt bra att träffa hennes klasskompisar, något som jag varit nervös för. Men de var så väldigt gulliga.


Avskyr att må på det här sättet när Monica är här. Hade hoppats på en uppåtperiod men jag känner mig overkligt deprimerad. Ni vet, overklighetskänslor, dödsångest, läser in tecken i allt och blir rädd.

Tex så tänkte jag på eskimåer en stund. Ett par timmar senare läste jag Den tionde kretsen (Jodi Picoult) som utspelar sig delvis i inuitmiljö. Tecken?

Jag kom plötsligt på en skådespelare som jag gillade som barn, på kvällen dök han upp i en TVserie jag vanligtvis inte följer. Tecken?

Meningen No Pain No Gain förföljde mig en eftermiddag, jag sätter mig vid datorn och halkar snart in på Ummas blogg. Rubriken på blogginlägget? No pain no gain.


Varför förföljer dessa sammanträffanden mig? Råkar ni också ut för dem? Hur ofta?

Första gången det hände mig var jag tretton år. Jag hade läst Utvandrarna av Wilhelm Moberg. En mening där de gör sitt bästa att prata engelska fastnade i mitt huvud. Samma kväll sätter jag på TVn, där visas filmatiseringen och scenen jag hamnar rakt i är just den som hakat upp sig i mig.


Egentligen ska jag inte beklaga mig, för jag mår ändå så pass ok att jag kan skriva, att jag fungerar någorlunda.


Försiktiga förhoppningar om framtiden.

Det spelar ingen roll hur vacker snön är när man ramlar på en isig backe och ramlar raklång på ryggen. Och gissa vem som är expert på att göra just det...


På onsdag kommer min syster Monica till Stockholm och ska stanna två veckor. Jag har svårt att koncentrera mig på annat eftersom jag längtar så mycket. Monica! Onsdag! Monica. Onsdag.

Min andra syster Anna är mitt inne i graviditet och mitt inne i en flytt med sin man Lars. Jag saknar dom också, men inte på samma sätt som jag längtar efter Moni.

Jag är väldigt avundsjuk på Anna och känner mig hemskt misslyckad.

Jag bor hemma hos mamma och vet att det i dagsläget skulle vara omöjligt för mig att bo själv. Det är ju knappt så att jag vågar vara ensam hemma...

Sedan återinsättningen av Fluoxetinet har det dock känts lite bättre. Jag har bl.a. övat på att vara hos pappa medan han är bortrest hos Anna och det känns mindre jobbigt att vara ensam varje gång.

Jag plockar lite bland mina saker som jag har där, gosar med kaninen, läser och suktar efter korsorden i SvD (som sparas till pappa).

När jag klarar av det så får jag försiktiga förhoppningar om att i framtiden kunna leva ett normalare liv

Vingklippt GRÅSPARV!

Skulle kunna blogga om Anna Odell, men finner mina tankar alltid i återvändsgränder. Döm henne till samhällstjänst, nej - vänta till konstfack kommer med FÖRKLARINGEN. Förstå eller fördöma, söker mellanting, den där grånyansen de säger att vår generation saknar.


Skulle kunna blogga om Berny Pålsson. Om hur hon stulit texter från mig och andra, om hur hon fabulerar och kallar lögnerna för att vara självbiografiska. Om hur Berny exploaterar sitt missbruk, klagandes på den "grå massan" och kräver hjälp att bli frisk från det som hon anser

"glittra".

Skulle kunna fortsätta min litania om hur Berny kallar skärsår vackra, när de i sanningens namn är snuskiga. Blodet glittrar inte, det är snorgult och fyllt av var. Det luktar järn och hudkanterna stelnar, blir hårt som gammal kartong.

Om hur man aldrig sett sig som en ängel för att man varit disjävlafunktionell utan snarare betraktat sig som en gråsparv. Det kan ju min roman heta, Vingklippt jävla Gråsparv.


Skulle kunna blogga om det hemska och tabubelagda att faktiskt slås av tanken att "varför fick inte jag cancer istället för XXX".


Skulle kunna blogga om ... skulle kunna? Det har jag ju precis gjort. På mitt sätt.


-det var jag som krossades och dog.

Vad jag hatade mest med skolan var

RASTERNA!
Då tassade jag runt på tå, fann de mest dolda

 platserna.

Och där satt jag och läste,

löste korsord och smög.

Förankrad i vetskapen

om att jag till ingenting dög.


Vad jag älskade med litteraturen:
att litteraturen var selektiv.

Man valde en bok

Tog ett kliv

Och vrakade och valde

Bland otaliga fiktiva liv.


Idag var en svår dag. Först åt jag lunch med L och G från ACT-teamet. Det blev inte alls jobbigt som jag befarat att det skulle bli. Min rädsla handlade ju mest om detta att vara I FOKUS, men de pratade mycket om sig själva och det var så himla skönt ...

Vi gjorde en bra planering som innefattar bl.a turridning på islandshästar, Campral och återinsättande av mina anti-depp.

 Maten och kaloriräknandet blev sekundärt till vårat samtal.


Efter lunchen bar det av direkt till frivården. Utanför den snorfärgade byggnaden väntade mamma och pappa ... Föräldrarna! Eftersom det var sjätte BSF så var det vanligt att bjuda in anhöriga.

Vi pratade om vem jag vill vara, vilka värderingar jag har, och hur dessa är oförenliga med mitt missbruk.

Efteråt var pappa positiv, mamma mer surmulen. Hon sa ungefär:

"Det är lustigt. Att detta är saker som jag har sagt i åratal... nu kommer en utomstående och säger samma sak - och först då lyssnar du".


Jag blev dumstum. Visste inte alls vad jag skulle svara.

Grejen med BSF är att Elin har inte sagt någonting till mig om hur jag ska tänka eller resonera, min inre övertygelse om att jag för första gången kan bli frisk, den har jag nått genom att själv besvara de (ok, de pedagogiskt upplagda) frågorna i programmets arbetshäfte.

Det har funkat väldigt bra, och jag skulle vilja använda samma program för att bli frisk från ätstörningarna.

Syftet med programmet är att finna vilja och motivation, sedan skissa upp en åtgärdsplan.


En gång mosade jag ett blåbär mellan mina läppar.

Bärsaften sprutade

-och jag log.

Det var en så skön tanke

att låtsas

hur det var jag som krossades och DOG.


Innan jag visste ditt namn.

Innan jag visste ditt namn... då tyckte jag bara du var fin. Din lugg, ditt sätt att tala, ditt djup, ditt arroganta flin.

Innan jag visste ditt namn, då dyrkade jag varje ord som flöt ur din mun. Jag tordes inte kommentera, jag lyssnade vördsamt stum.

Du pratade om en feber, som brände upp dig inifrån.

Du beskrev dess svärtande lågor

Och när du namngav mina plågor; då blev du min ikon.


Innan jag visste ditt namn, var jag din främsta publik.

Lyssnade tyst och andäktigt till dina låtar

utan att bekommas av andras skrik.

De skrek för att du var deras idol.


Sedan du sagt vad du heter, har du krympt flera decimeter.



Jag ska försöka återuppta bloggandet, det har kommit i skymundan sedan jag började ty mig till min IRL-dagbok (dvs. boken som vilar under kudden när jag kämpar för att somna om nätterna, som alltid ligger i väskan när jag irrar runt om dagarna, och som fylls av skam, genans och hemliga drömmar).

För drömmarna har börjat komma tillbaka!


Det är när jag tvingar mig själv att drömma som motivationen kan pressas fram. Jag har fått kontakt med ACT-teamet i Huddinge, de är ett mobilt team som är specialiserade på dubbeldiagnoser. Hittills har jag bara träffat dem 2 gånger, i måndags var de på hembesök och på måndag ska vi äta lunch tillsammans.

Detta med lunchen skrämmer mig.

Jag ångrar att jag inte vågade berätta att jag har jättesvårt för att äta lunch med människor jag inte känner. Men nu måste jag ta konsekvenserna av att jag inte tordes säga som det var

.Jag går också regelbundet hos en psykolog, Vivianne, i lunchgrupp på Stockholm Centrum för Ätstörningar, och hos psykiatriker på samma ställe.

Den tionde februari ska jag på nytt bedömningssamtal på dagavdelningen Idun, och jag hoppas verkligen att jag får börja där.

Varje måndag har jag BSF-samtal (BSF står för Behandling Samtal Förändring, och där fokuserar jag på alkoholmissbruket).

För första gången har jag bestämt mig för att helhjärtat satsa på att arbeta med mig själv, även om studier och arbeta är oförenligt med ett intensivt sådant arbete.


Jag tar gärna emot tips och råd på hur man håller motivationen och livslusten levande.

Varje kväll ska jag sätta upp mål för morgondagen.


Mina mål för i morgon, söndag:


  1. Inte dricka.
  2. Träffa Niklas
  3. Inte kräkas.



Begränsad.

Första gången som jag hade panikångest var för flera år sedan. Det var vidrigt, men jag kunde hantera det eftersom det skedde så sällan.

Men nu i slutet av januari är det ett år sedan jag så att säga levt med panikångesten.


Hade någon för 365 dagar sedan berättat för mig hur mitt liv skulle gestalta sig, då hade jag inte trott på den personen.

Livet har verkligen förändrats, ja, det är så annorlunda nu att jag behöver karta och kompass för att lokalisera mig.

Dels detta att jag sällan klarar av att vara ensam. Och är jag ensam så ser jag alltid till att ha både mobiltelefon och stationär telefon bredvid mig, för att snabbt kunna slå 112 om ambulans måste tillkallas.


Jag undviker att se på TV, trots att thrillers, rysare och kriminalserier är en kär hobby, eftersom jag hört att TV kan framkalla epilepsi.


Jag duschar inte längre ofta. Istället tvättar jag dagligen håret ovanför badkarskanten och rengör kroppen med hjälp handfatet. Varför? Jag är rädd för att yrsla i duschen, svimma och slå huvudet i kaklet.


Jag promenerar istället för att ta bussen, även om det rör sig om mil.  Jag sover inte mer än 2-3 timmar/dygn pga rädsla att dö i sömnen.


Idag var första gången som jag faktiskt tänkt på detta. Hur ilningarna från bröstet styr ens liv. Hur hjärtklappningarna begränsar en.

Men hjärtat är tungt som bly.

Var detta vad någon ville,

Att det skulle göra ont?

Att tvången skulle mullra,

fordra dovt och monotont?


Vem vill ha en glödhet panna

En rödflammig hy?

Sura safter högt i strupen

Och endast en våg att till sig ty?


Nu är kroppen visserligen lättare

Men hjärtat

Är tungt som bly.


Och när jag väl hade stannat...

När jag väl började jag springa

Så gick det väldigt fort

Jag sprang och jag sprang

Men ändå, jag blev den som aldrig hann

... inte ända fram


Och när jag väl hade stannat

Så stannade jag verkligen still

Och försökte inget annat

"Det tjänar ändå ingenting till".


Löpsedlarna lös ovanför mig

Och jag såg andra vandra hit och dit

Bekanta knackade lätt på glaset

Men ljudet hördes inte hit.


Jag mindes en gång i tiden

Då jag inte ville att ni skulle lägga er i

Men jag ångrade mig bittert

När jag såg er gå förbi


Ta det lugnt, det är ju bara en Elsie!

Det känns underligt att blogga nu, men vill berätta en del saker...


Bl.a. att jag verkligen fyllts av förakt för min sjukdom, mycket pga. en kommentar från Ronnie .

Hon skrev bl.a. " hoppas du är så ensam och jävlig att du fattar att du står fel och ger upp och kommer hit istället."  och "du måste över ån först innan jag hejjar på dig"

Och det slog mig som flathand-slap på kinden. Tack Ronnie. Jag ska verkligen försöka ta mig över ån, men jag är rädd att falla och drunkna på vägen.

Så en framsträckt hand betyder mycket i sammanhanget.


En annan kommenterare (anonym) var arg för att jag avslutat ett gästbokinlägg på en pro-ana blogg med orden "stay skinny". Den arga anonyma skribenten avslutade med: "Du förstör." Det kanske inte var det mest fördömliga av mig, men detta var alltså till en tjej som är lika fast i skiten som jag och ser det som våran identitet. Vilket jag SKA sluta med. Men det känns så oövervinnligt svårt.


Angående det några av er tog upp om begåvning är oförenligt med "kriser", jag hoppas ni inte menade att begåvade människor är immuna mot ångest och ett destruktivt beteende. Det kan drabba alla, jag tar det nästan som en komplimang, nattsvarta själar har skapat otroliga saker, det gäller bara att våga sig ut ur tunneln, begåvningen kan man ta med sig som om det vore en snygg  Balenciaga bag med ett dyrbart innehåll. Nu ska vi hitta använda den inom andra uttrycksformer, konstruktiva i stället för destruktiva.


För mig har dagboksskrivandet alltid varit viktigt. Jag skriver fortfarande dagbok, I mina dagböcker skriver jag om nästan allt, vad jag gör på dagarna och hur det kändes.

Finns det ett intresse för någon av er att läsa om mina dagar? ´Vill gärna skriva, men som sagt den där olustklumpen att jag inbillar mig att finns ett intresse för vad jag gör. Snart firar jag tre veckors nykterhet!


Jag var sentimental och läste genom en några år gammal dagbok hittade jag ett par datorsidor inklistrade. Jag hade glömt min dagbok på Mallorcaflyget och började skriva på datorn för att klistra in bladen när jag köpt en bok. Det här är vad jag skrev då:



2003-03-21

"EN GÅNG "SKREV JAG EN BOK" FYLLD AV STRUNTPRAT OCH SVAMMEL. MEN OCKSÅ VACKRA FORMULERINGAR TANKAR OCH IDÉER OM VAD SAKER EGENTLIGEN BETYDER.

EFTERSOM JAG ÄR SÅ KRITISKT LAGD SKREV JAG MED BLÄCK FÖR ATT HINDRA MIG SJÄLV ATT SUDDA UT MINA FUNDERINGAR OCH KÄNSLOR.

IIBLAND VAR DET OMÖJLIGT ATT SKRIVA DOM OCH DET VAR NOG LIKA BRA DET: FÖR NU ÄR BOKEN BORTA.
FÖRMODLIG SLÄNGD OCH EN BIT AV MITT LIV FÖRSVANN OCKSÅ. DET ÄR SOM OM DEN BITEN ALDRIG HAR FUNNITS FÖR JAG LADE DEN I NÅGOT EFEMÄRT I EN DAGBOK ATT GLÖMMAS OCH SLÄNGAS FRÅN ETT FLYGPLAN"


Simba, vår Garfield-copycat dog när vi var på semestern. Anna och Pappa berättade ingenting fören vi kom hem, de ville inte förstöra vår resa.

När vi kom och fick dödsbudet bröt vi samman, främst jag och Monica.

- Ta det lugnt, sa pappa osäkert, ta det lugnt. Det var ju bara en katt!

Jag stelnade till. Allas vår hedersmedlem av familjen Roxman var död.

Bara en katt?

Iskall inombords drog jag mig därifrån. Det kanske var så han såg på mig också?:

Men ta det lugnt, det var ju bara en Elsie!


Mamma och jag på en mitt livs bästa veckor, Mallorcs 2003:


Som om det fanns ett hål i mitt hjärta.

Nu visste hon varför fyllona satt i parken. Det var en asyl, en fristad från torgets kommers och livlighet. Där störde man ingen, där blev man inte sedd.

Nu var det höst. Löven hade antagit röda, bruna och blekgula färger. I Sjödalsparken fanns det en kulle dit man kunde klättra upp, krypa ihop under en gulnande björk och öppna sin starkcider. Där hade man en sammanfattning över de som passerade genom parken. Föräldrar med barnvagnar, pensionärer, ungdomar i grupp, alla som tog genvägen genom parken men inte placerade sig där som hon gjorde.

Cidern smakade femtonprocentig, den var sjuprocentig och den fungerade som två stycken fyra komma femmor men för samma pris.

Det var dyrt att vara en alkoholist, men det kostade mer ändå att leva normalt.


Telefonen ringde. Hon fick med darrande händer upp mobilen ur fickan och storrade på displayen. Men varför stirrade hon på displayen när dess tecken inte kunde förmå henne att svara vad den än uppvisade?


Lugnet sänkte sig sakta, långsamt i takt med klunkandet. Det giriga, själviska drickandet. Marken var fuktig ock kall. Jeansen blev blöta.

Allting gråter, tänkte hon filosofiskt och struntade i att torka bort en tår. Och hon reste sig inte heller.


-Mamma, det sitter en ensam flicka där borta, ropade en pojke och pekade på henne. Hon drog mössan över ögonbrynen och rös till. Det var länge sedan hon känt sig som en flicka. Flickor var oskyldiga, hon var besudlad.


Så ropade pojken igen. -Mamma, flickan GRÅTER!

Då famlade hon i väskan tills hon fann sin rosa Mp3spelare utan display. Hon tryckte desperat fram Lars Demian låten och när hon hittade den så tillät hon sig att sjunka ner i fosterställning i lövhögen.

"Alkohol," sjöng Lars Demian. Som om i mitt hjärta det fanns ett hål.


Förklaring till varför jag inte besvarat kommentarer, mm.

Oktobersolen skiner. Jag är vid liv. Men jag har varit vidrig och grotesk mot många.

Att få förlåtelsens kram för tex. mitt drickande, det vore som att beröras av livet självt.


Nu skriver jag om livet som om JAG skulle ha en aning om vad LIV innebär. Jag, som kämpar för att upprätthålla min förgängliga existens, men utan att leva mitt liv.

Filosoferar och intellektualiserar. Går t.o.m. på känslor (både genuina och vilseledande).


När jag startade min blogg Nyponflickan så blev jag glatt överraskad över att den uppskattades. Men det innebar också att jag förvirrades och fick prestationskrav.

"VARFÖR gillar någon det som jag skriver?" Undrade jag. "Ingen kan väl 'på riktigt' tycka om det?"

Jag blev rädd att skriva så uselt i nästa inlägg, rädd för att skriva så dåligt att ni som gillat det tidigare skulle bli besvikna.


Det är en av mina största oror: att göra någon besviken.

Och kanske är det just den oron/rädslan, som åstadkommer just besvikelse hos min omgivning...


Ett ganska tydligt exempel är att jag aldrig besvarat en kommentar på bloggen. Varför? Jag har inte VÅGAT. Inte trott att det funnits ett intresse för om ifall jag besvarar eller inte, och en rädsla att framstå som SJÄLVGOD. Som om jag tror att mitt svar skulle ha en betydelse.

Jag är också rädd för att mina svar på kommentarer (från er som gillar min blogg) ska vara under förväntan, att mottagaren av svaret blir besviken.

Nu TROR jag att jag förstår, att det är sämre att inte svara.


Ett annat, kanske lika övertydligt exempel, är de vårdkontakter som jag har.

Just nu upplever jag att de bryr sig om mig och VILL hjälpa. Det gör mig nervös, och rädd, för att säga fel saker. För att säga sådant som gör dem besvikna på sin patient.

Men besvikelsen, den måste vara än större om jag TIGER. För då kan de ju inte hjälpa mig.


Jag kommer att besvara kommentarer från och med nu. Ibland med citat. Just nu är det Kierkegaard och JC Oates som gäller.


Tex.: "Släpp mig, vanvettiga meningslöshet med smilande uppsyn - eländig jag bli om det är någon mening i det, men inte lyckliggjord i nonsens."


På diskbänken ställde hon två glas ...

Min vän Sofie skrev: " Jag är här och nu. Allting som hänt i dåtid, är den jag är i nutid. Så om jag skulle glömma bort, så har jag också tappat bort, en viktig del av den jag är".


Allt det vi varit med om, vilka hemskheter det än handlar om, formar oss. Till vad vi formas avgör vår inställning.

Mamma tog med mig till köket ikväll. På diskbänken ställde hon två glas, dessa fyllde hon med lika mycket vatten.

- Det här är alla våra upplevelser. Kanske koncentrationsläger, eller mobbing, eller så är det sexuella övergrepp. Och det här, mamma tillsatte sojasås i det ena glaset. Vattnet blev tobaksbrunt, grumligt. Det här, fortsatte hon, är den destruktiva inställningen.

Sedan tog hon fram mellanmjölken och fyllde på lite mjölk i det andra glaset. Vätskan blev snövit och klar. - Positiv inställning! (Mamma älskar illustrerande exempel).

Nu står det två vattenglas på köksbänken. De påminner mig om att fortsätta tro, att tro att det är så:

att vi med attityd och viljestyrka kan finna styrka och acceptans i det som händer oss.


En person som står mig väldigt nära tror att det finns en mening i allt som sker.

Även detta måste vi tro på. Idag var det en väldigt jobbig dag som jag inte trodde att jag skulle överleva. Men jag lärde mig något viktigt: nämligen att alla myndighetspersoner inte är illvilligt inställda som jag tidigare har upplevt (främst inom vården). Och kanske var det meningen att jag skulle lära mig den läxan, för att försonas med det förflutna.


Orkar inte skriva mer

Ibland känner Du dig så trött. Du vill lägga dig ner på marken. Höstlöv Igen!
 
De prasslar igen. Och du fantiserar om att lägga dig ner på marken och låta löven falla över dig
.

Och när du känner så vill du ge upp. Och när du vill ge upp MÅSTE ddu hittta


Orkar inte skriva mer


Varit kär FÅ gånger men varit ihop med desto fler.

Kärlek. Jag har älskat så många.

Jag har använt så många för att fånga andra.

Manipulerat och åtrått. Varit kär FÅ gånger men varit ihop med desto fler.

Min största kärlek var Ola.. Nu är jag med Niklas och jag är sjukt kär i dig.

Längtar efter sömn, men avskyr att däcka. Igår kom Maria och Sofie hem till mig. Det betydde väldigt mycket. Men jag tuppade av. Vaknade i morse och begrep inte vad som skett. Ringde Maria och fick reda på den snuskiga sannningen.

I morgon är en svår dag. Jag ska träffa Janne.


Tidigare inlägg
RSS 2.0