Ta det lugnt, det är ju bara en Elsie!
Det känns underligt att blogga nu, men vill berätta en del saker...
Bl.a. att jag verkligen fyllts av förakt för min sjukdom, mycket pga. en kommentar från Ronnie .
Hon skrev bl.a. " hoppas du är så ensam och jävlig att du fattar att du står fel och ger upp och kommer hit istället." och "du måste över ån först innan jag hejjar på dig"
Och det slog mig som flathand-slap på kinden. Tack Ronnie. Jag ska verkligen försöka ta mig över ån, men jag är rädd att falla och drunkna på vägen.
Så en framsträckt hand betyder mycket i sammanhanget.
En annan kommenterare (anonym) var arg för att jag avslutat ett gästbokinlägg på en pro-ana blogg med orden "stay skinny". Den arga anonyma skribenten avslutade med: "Du förstör." Det kanske inte var det mest fördömliga av mig, men detta var alltså till en tjej som är lika fast i skiten som jag och ser det som våran identitet. Vilket jag SKA sluta med. Men det känns så oövervinnligt svårt.
Angående det några av er tog upp om begåvning är oförenligt med "kriser", jag hoppas ni inte menade att begåvade människor är immuna mot ångest och ett destruktivt beteende. Det kan drabba alla, jag tar det nästan som en komplimang, nattsvarta själar har skapat otroliga saker, det gäller bara att våga sig ut ur tunneln, begåvningen kan man ta med sig som om det vore en snygg Balenciaga bag med ett dyrbart innehåll. Nu ska vi hitta använda den inom andra uttrycksformer, konstruktiva i stället för destruktiva.
För mig har dagboksskrivandet alltid varit viktigt. Jag skriver fortfarande dagbok, I mina dagböcker skriver jag om nästan allt, vad jag gör på dagarna och hur det kändes.
Finns det ett intresse för någon av er att läsa om mina dagar? ´Vill gärna skriva, men som sagt den där olustklumpen att jag inbillar mig att finns ett intresse för vad jag gör. Snart firar jag tre veckors nykterhet!
Jag var sentimental och läste genom en några år gammal dagbok hittade jag ett par datorsidor inklistrade. Jag hade glömt min dagbok på Mallorcaflyget och började skriva på datorn för att klistra in bladen när jag köpt en bok. Det här är vad jag skrev då:
2003-03-21
"EN GÅNG "SKREV JAG EN BOK" FYLLD AV STRUNTPRAT OCH SVAMMEL. MEN OCKSÅ VACKRA FORMULERINGAR TANKAR OCH IDÉER OM VAD SAKER EGENTLIGEN BETYDER.
EFTERSOM JAG ÄR SÅ KRITISKT LAGD SKREV JAG MED BLÄCK FÖR ATT HINDRA MIG SJÄLV ATT SUDDA UT MINA FUNDERINGAR OCH KÄNSLOR.
IIBLAND VAR DET OMÖJLIGT ATT SKRIVA DOM OCH DET VAR NOG LIKA BRA DET: FÖR NU ÄR BOKEN BORTA.
FÖRMODLIG SLÄNGD OCH EN BIT AV MITT LIV FÖRSVANN OCKSÅ. DET ÄR SOM OM DEN BITEN ALDRIG HAR FUNNITS FÖR JAG LADE DEN I NÅGOT EFEMÄRT I EN DAGBOK ATT GLÖMMAS OCH SLÄNGAS FRÅN ETT FLYGPLAN"
Simba, vår Garfield-copycat dog när vi var på semestern. Anna och Pappa berättade ingenting fören vi kom hem, de ville inte förstöra vår resa.
När vi kom och fick dödsbudet bröt vi samman, främst jag och Monica.
- Ta det lugnt, sa pappa osäkert, ta det lugnt. Det var ju bara en katt!
Jag stelnade till. Allas vår hedersmedlem av familjen Roxman var död.
Bara en katt?
Iskall inombords drog jag mig därifrån. Det kanske var så han såg på mig också?:
Men ta det lugnt, det var ju bara en Elsie!
Mamma och jag på en mitt livs bästa veckor, Mallorcs 2003:
