nyponflickan

Jag blir så förvirrad och trött när man säger att "allt är relativt, det finns ingen sanning" eller "allt är subjektivt". Bara detta att vi kan ha olika tankar om ifall allt är subjekt, om det finns en saning, bevisar ju att det finns en sanning; nämligen att den är omöjlig att definiera.

Jag är varken objektiv eller subjektiv, jag är diffus, omöjlig att kategorisera.

För formlös att platsa i en mall.

Mitt minne är som ett såll. Biverkningar ... vad är biverkningar av medecinen mot depressionen -och vad är egentligen depressionen? Ingen muntergök, det kan jag erkänna att jag knappast är, jag galer inte som en gök i ottan utan kraxar hest tvivlande.

Fat det är bara närminnet som är oroväckande. Detaljer från senaste tiden är luddiga, vaga, om jag ens minns vad som hänt, allt hemskt jag gjort. Men långtidsminnet är det inget fel på, min barndom kommer jag ihåg klart och tydligt.

Ibland känner jag mig som ett glas med vatten som stått i solen för länge. Inte längre genomskinligt, grumligt, ändå ser man rakt igenom mig.

Förra veckan träffade jag M och S. Vi tre lärde känna varandra på vårdavdelningen i höstas. S och jag delade rum, vi knaprade koffeintabletter och argumenterade för en officel danskväll i veckan. Helst skulle det vara dans!dans!dans till det enda Kentskivan som S och jag kunde enas var felfri. När vi inte drog nattsvart ironiska ksämt, som att låtsasstretcha så att personalen blev galen( eller att möblera om mitt på natten) så  skapade vi kvasirubricerade installationer i matsalen på nätterna. Vår favorit var en spretig talgoxe i papp som vi genialiskt nog döpte toll hette Kunskapens fågel efter att ha satt en penna i dess fjäderklädda rumpa. En annan lustighet var att svara Din mamma på allt och till alla.

-Har du kollat matsedeln?

-Ja till lunch blir det din mamma.

Ett par timmar senare upprepades skämtet (på ätstörningsavdelning måste man äta rätt ofta mao) fast istället för "din mamma" blev motrepliken "till middag blir det kunskapens fågel":

M och jag hade aningen mer raffinerad humor, men ärligt talat var även våra skämt ganska kassa.

 Tex; angående vråa "tarmreglerande pulvet"; "Lactipec är för hårda brudar".

Eller om kaninen Siris fetma, "Ta det lugnt Siri, att vara tjock är inget att deppa över så upp med hakorna".

Ja hur som helst, vår träff förra veckan var underbar. Jag som aldrig förstår hur man skrattar sannt skrattade verkligen. Kämpa, kämpa, jaga skrattet, det är din drake att rusa efter när det blåser.

"God - what´s your DAMAGE, Heather?!"

Rubriken är ett citat ur filmen Heathers, med Winona Ryder och Christian Slater, en film som jag och Monica älskade under en ganska intensiv period av våra liv.

Jag tror att Monica hade gått ut ettan på gymnasiet. Det var i alla fall sommar och vi hade varit på Hultsfredsfestivalen för tredje året i rad. Min anorexi hade varit ganska elak ett tag, jag kände mig som en elefant trots att jag vägde 35 kg och inte fick gå på dagvården pga av mitt tillstånd (slutenvården där jag sökt hade fullt och man remitterade mig till medicin, men jag tog mig aldrig till sjukhuset).

Jag åkte hem från Hultsfred tidigare än Monica och flickorna, med mig hade jag en skiva med Nick Cave som vår deprimerade tältgranne, en överförfriskad indiekille, gett mig. När jag hörde skivan hemma visste jag att Monica skulle älska den. När hon kom hem lade vi oss på sängen och lyssnade.

Bildligt talat kan man säga att vi låg kvar där på sängen ett par år, lyssnandes på Nick Cave, fingrarna sammanflätade och ögon som bara såg varandra.

" I waved to my neighbour
My neighbour waved to me
But my neighbour
Is my enemy
I kept waving my arms
Till I could not see
Under fifteen feet of pure white snow"

(Från fifteen feet of pure white snow -Nick Cave)

Det var under den här perioden som vi för första gången liksom bejakade depressionen, gjorde den till våra identiteter. Det var så skönt att provocera när man bett om ursäkt för sig själv så länge.

 På dagarna strövade vi runt, tog tåg eller buss någonstans på måfå och strövade omkring där. Vi skärmade av oss fullständigt från det sociala liv som vi hittills lyckats upprätthålla.

Både Monica och jag hade börjat med antidepressiva (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Monica åt Efexor och jag åt Zoloft. Vi tredubblade doserna i desperationen att få effekt vilket ledde till att vi betedde oss konstigt (eller ja, konstigARE).

Jag minns att jag satt på golvet och stirrade på mina fötter. De var så overkliga. Allt var overkligt utom det faktum att Monica fanns vid min sida. Jag minns att jag provade att "lyfta" bort mitt ansikte. Det kändes läskigt och jag skrek till. Tvättade ansiktet flera gånger per dag efter en mardröm där det låg kvistar och damm under min hy. Våtservetterna såg ut som mitt mardröms-ansikte.

På sätt och vis var det skönt att må så dåligt. Det fanns ingenting att förlora (så kändes det då iaf) och man kunde visa sina sår för hela världen utan att det spelade någon roll, längtade efter något konkret att hålla fast vid när verkligheten kändes diffus.

"När man går på Prozac håller man sig till sina egna" skämtade Monica.

Vår favoritfilm var Heathers, en svart high school komedi där man drev hejvilt med tonårssjälvmord, bulimi och mobbing.

"God what´s your damage Heather!", eller "Grow up Heather, bulimia's so '87!"
eller varför inte favoriten; "The extreme always seem to make an impression."

Monica och jag på min födelsedag den sommaren: