nyponflickan

Vad jag hatade mest med skolan var

RASTERNA!
Då tassade jag runt på tå, fann de mest dolda

 platserna.

Och där satt jag och läste,

löste korsord och smög.

Förankrad i vetskapen

om att jag till ingenting dög.

Vad jag älskade med litteraturen:
att litteraturen var selektiv.

Man valde en bok

Tog ett kliv

Och vrakade och valde

Bland otaliga fiktiva liv.

Idag var en svår dag. Först åt jag lunch med L och G från ACT-teamet. Det blev inte alls jobbigt som jag befarat att det skulle bli. Min rädsla handlade ju mest om detta att vara I FOKUS, men de pratade mycket om sig själva och det var så himla skönt ...

Vi gjorde en bra planering som innefattar bl.a turridning på islandshästar, Campral och återinsättande av mina anti-depp.

 Maten och kaloriräknandet blev sekundärt till vårat samtal.

Efter lunchen bar det av direkt till frivården. Utanför den snorfärgade byggnaden väntade mamma och pappa ... Föräldrarna! Eftersom det var sjätte BSF så var det vanligt att bjuda in anhöriga.

Vi pratade om vem jag vill vara, vilka värderingar jag har, och hur dessa är oförenliga med mitt missbruk.

Efteråt var pappa positiv, mamma mer surmulen. Hon sa ungefär:

"Det är lustigt. Att detta är saker som jag har sagt i åratal... nu kommer en utomstående och säger samma sak - och först då lyssnar du".

Jag blev dumstum. Visste inte alls vad jag skulle svara.

Grejen med BSF är att Elin har inte sagt någonting till mig om hur jag ska tänka eller resonera, min inre övertygelse om att jag för första gången kan bli frisk, den har jag nått genom att själv besvara de (ok, de pedagogiskt upplagda) frågorna i programmets arbetshäfte.

Det har funkat väldigt bra, och jag skulle vilja använda samma program för att bli frisk från ätstörningarna.

Syftet med programmet är att finna vilja och motivation, sedan skissa upp en åtgärdsplan.

En gång mosade jag ett blåbär mellan mina läppar.

Bärsaften sprutade

-och jag log.

Det var en så skön tanke

att låtsas

hur det var jag som krossades och DOG.

Innan jag visste ditt namn... då tyckte jag bara du var fin. Din lugg, ditt sätt att tala, ditt djup, ditt arroganta flin.

Innan jag visste ditt namn, då dyrkade jag varje ord som flöt ur din mun. Jag tordes inte kommentera, jag lyssnade vördsamt stum.

Du pratade om en feber, som brände upp dig inifrån.

Du beskrev dess svärtande lågor

Och när du namngav mina plågor; då blev du min ikon.

Innan jag visste ditt namn, var jag din främsta publik.

Lyssnade tyst och andäktigt till dina låtar

utan att bekommas av andras skrik.

De skrek för att du var deras idol.

Sedan du sagt vad du heter, har du krympt flera decimeter.

Jag ska försöka återuppta bloggandet, det har kommit i skymundan sedan jag började ty mig till min IRL-dagbok (dvs. boken som vilar under kudden när jag kämpar för att somna om nätterna, som alltid ligger i väskan när jag irrar runt om dagarna, och som fylls av skam, genans och hemliga drömmar).

För drömmarna har börjat komma tillbaka!

Det är när jag tvingar mig själv att drömma som motivationen kan pressas fram. Jag har fått kontakt med ACT-teamet i Huddinge, de är ett mobilt team som är specialiserade på dubbeldiagnoser. Hittills har jag bara träffat dem 2 gånger, i måndags var de på hembesök och på måndag ska vi äta lunch tillsammans.

Detta med lunchen skrämmer mig.

Jag ångrar att jag inte vågade berätta att jag har jättesvårt för att äta lunch med människor jag inte känner. Men nu måste jag ta konsekvenserna av att jag inte tordes säga som det var

.Jag går också regelbundet hos en psykolog, Vivianne, i lunchgrupp på Stockholm Centrum för Ätstörningar, och hos psykiatriker på samma ställe.

Den tionde februari ska jag på nytt bedömningssamtal på dagavdelningen Idun, och jag hoppas verkligen att jag får börja där.

Varje måndag har jag BSF-samtal (BSF står för Behandling Samtal Förändring, och där fokuserar jag på alkoholmissbruket).

För första gången har jag bestämt mig för att helhjärtat satsa på att arbeta med mig själv, även om studier och arbeta är oförenligt med ett intensivt sådant arbete.

Jag tar gärna emot tips och råd på hur man håller motivationen och livslusten levande.

Varje kväll ska jag sätta upp mål för morgondagen.

Mina mål för i morgon, söndag:

1. Inte dricka.
2. Träffa Niklas
3. Inte kräkas.

Första gången som jag hade panikångest var för flera år sedan. Det var vidrigt, men jag kunde hantera det eftersom det skedde så sällan.

Men nu i slutet av januari är det ett år sedan jag så att säga levt med panikångesten.

Hade någon för 365 dagar sedan berättat för mig hur mitt liv skulle gestalta sig, då hade jag inte trott på den personen.

Livet har verkligen förändrats, ja, det är så annorlunda nu att jag behöver karta och kompass för att lokalisera mig.

Dels detta att jag sällan klarar av att vara ensam. Och är jag ensam så ser jag alltid till att ha både mobiltelefon och stationär telefon bredvid mig, för att snabbt kunna slå 112 om ambulans måste tillkallas.

Jag undviker att se på TV, trots att thrillers, rysare och kriminalserier är en kär hobby, eftersom jag hört att TV kan framkalla epilepsi.

Jag duschar inte längre ofta. Istället tvättar jag dagligen håret ovanför badkarskanten och rengör kroppen med hjälp handfatet. Varför? Jag är rädd för att yrsla i duschen, svimma och slå huvudet i kaklet.

Jag promenerar istället för att ta bussen, även om det rör sig om mil.  Jag sover inte mer än 2-3 timmar/dygn pga rädsla att dö i sömnen.

Var detta vad någon ville,

Att det skulle göra ont?

Att tvången skulle mullra,

fordra dovt och monotont?

Vem vill ha en glödhet panna

En rödflammig hy?

Sura safter högt i strupen

Och endast en våg att till sig ty?

Nu är kroppen visserligen lättare

Men hjärtat

Är tungt som bly.

När jag väl började jag springa

Så gick det väldigt fort

Jag sprang och jag sprang

Men ändå, jag blev den som aldrig hann

... inte ända fram

Och när jag väl hade stannat

Så stannade jag verkligen still

Och försökte inget annat

"Det tjänar ändå ingenting till".

Löpsedlarna lös ovanför mig

Och jag såg andra vandra hit och dit

Bekanta knackade lätt på glaset

Men ljudet hördes inte hit.

Jag mindes en gång i tiden

Då jag inte ville att ni skulle lägga er i

Men jag ångrade mig bittert

När jag såg er gå förbi