nyponflickan

Allt jag ångrar,

det väller över mig.

Gör det omöjligt

- att värja sig

för en inre röst ryter

Fy skäms på DIG!!

Jag ... jag ångrar att jag lät dem se mig gråta

Hur jag medgav att jag gick itu

Ångrar att jag drack fem glas vodka

- Men ånger hjälper knappast nu..

Hur kunde jag visa mig svag?

Varför lärde jag mig aldrig slåss?

Och att jag erkände att jag blivit ett reducerat jag,

Det ångrar jag förståss!

Jag ÅNGRAR ÅNGRAR att jag lät honom se mig

Vinglandes fram i korridoren

Och att jag senare tillät andra

Fotografera och mäta såren.

Jaja hur jag att jag ångrar ångrar ångrar allt

Att jag inte höll huvudet kallt,

Kan ej radera det som skett.

Kan ej göra faller o-utrett.

Allra minst radera vad de sett.

Ok. Vare sig jag ångrar eller inte,

Så har det hänt

Och ingenting jag gör eller inte

Bygger upp de broar jag bränt

Ingenting jag hör

Mildrar vad jag känner och känt.

Bara om jag dör

Har friden återvänt.

Som sagt ånger:

Jag ångrar att alla kunde se mig gråta.

Att ingen har lärt mig att förlåta.

Förlåta görningen de begick.

acceptera att jag aldrig återfår

vad de stal och fick.

Främst ångrar jag mina skrik.

Skrik som ingen hör.

Det enda som jag INTE skulle ångra

Vore om jag lägger MIG NER OCH DÖR!!

6/3

Nu är jag inlagd på M78. Undrar hur länge jag måste vara här?

En manlig sköterska sa att jag var så BRÄCKLIG att han inte VÅGADE NÄRMA SIG mig.

Muskelryckningar. Diffusa hörselhallisar.

Om jag uppvisar värre abstinenssymptom blir det ambulans till Maria Pol eller BAS.

9/3

Nu har helgen gått och tankarna är redan klarare. Tusen gånger klarare.

11/3

OJ! Förr var jag så RÄDD för inläggning, nu inser jag att det räddade mitt liv.

Innan Inläggningen var jag helt isolerad, det var så overkligt att delta i en grupp att jag skolkade från matträningsgrupperna trots att de grupperna gav mitt tillfrisknande VÄLDIGT mycket.

Vem är du lillasyster?

Du som alltid stöddade aldrig föll.

Anhörig, medberoende, var finns du lillasyster?

15/3

Nu har jag besökt och erbjudits tillträde till den SLUTGILTIGA GALENSKAPEN.

Finns det

En väg ut?

Nalkas någonsin

Ett förlösande slut?

18/3

Vi vet inte om vingarna bär förrän vi prövat dem.

Det är jätteskönt att de konstiga sammanträffandena som jag nämnde i förra inlägget är ganska vanliga!

Just nu är jag hemma hos min pappa, hans data är keffolito, men eftersom mitt nya mission är att blogga dagligen så blir det ett kort inlägg...

Dagen började bra. Jag kände mig utsövd och hade inte haft så många mardrömar under natten. Jag sover på en extrasäng i min mammas rum pga av att jag ofta får panikångest när jag är ensam.

Inatt vaknade jag inte en enda gång av det!

På förmiddagen pratade jag med Nicklas. Minns inte när vi sågs senast, kanske får att han inte är lika trasig längre?

Det är som om att jag söker mig till tilltrasslade människor, och kämpar för att reda ut dem. När de mår bättre vill de gå vidare, och jag spejar efter nästa snårig individ.

Det regnar förödmjukelser kring mig.

Men nu något roligt: Googlade på Elsie bildsök och fann dessa . :D

Har en känsla av att dagarna inte hör ihop. Att de är lösa brottstycken, att dagarna är omen som varnar om slutet.

Jag älskar att ha Monica här. Det gick väldigt bra att träffa hennes klasskompisar, något som jag varit nervös för. Men de var så väldigt gulliga.

Avskyr att må på det här sättet när Monica är här. Hade hoppats på en uppåtperiod men jag känner mig overkligt deprimerad. Ni vet, overklighetskänslor, dödsångest, läser in tecken i allt och blir rädd.

Tex så tänkte jag på eskimåer en stund. Ett par timmar senare läste jag Den tionde kretsen (Jodi Picoult) som utspelar sig delvis i inuitmiljö. Tecken?

Jag kom plötsligt på en skådespelare som jag gillade som barn, på kvällen dök han upp i en TVserie jag vanligtvis inte följer. Tecken?

Meningen No Pain No Gain förföljde mig en eftermiddag, jag sätter mig vid datorn och halkar snart in på Ummas blogg. Rubriken på blogginlägget? No pain no gain.

Varför förföljer dessa sammanträffanden mig? Råkar ni också ut för dem? Hur ofta?

Första gången det hände mig var jag tretton år. Jag hade läst Utvandrarna av Wilhelm Moberg. En mening där de gör sitt bästa att prata engelska fastnade i mitt huvud. Samma kväll sätter jag på TVn, där visas filmatiseringen och scenen jag hamnar rakt i är just den som hakat upp sig i mig.

Egentligen ska jag inte beklaga mig, för jag mår ändå så pass ok att jag kan skriva, att jag fungerar någorlunda.

Det spelar ingen roll hur vacker snön är när man ramlar på en isig backe och ramlar raklång på ryggen. Och gissa vem som är expert på att göra just det...

På onsdag kommer min syster Monica till Stockholm och ska stanna två veckor. Jag har svårt att koncentrera mig på annat eftersom jag längtar så mycket. Monica! Onsdag! Monica. Onsdag.

Min andra syster Anna är mitt inne i graviditet och mitt inne i en flytt med sin man Lars. Jag saknar dom också, men inte på samma sätt som jag längtar efter Moni.

Jag är väldigt avundsjuk på Anna och känner mig hemskt misslyckad.

Jag bor hemma hos mamma och vet att det i dagsläget skulle vara omöjligt för mig att bo själv. Det är ju knappt så att jag vågar vara ensam hemma...

Sedan återinsättningen av Fluoxetinet har det dock känts lite bättre. Jag har bl.a. övat på att vara hos pappa medan han är bortrest hos Anna och det känns mindre jobbigt att vara ensam varje gång.

Jag plockar lite bland mina saker som jag har där, gosar med kaninen, läser och suktar efter korsorden i SvD (som sparas till pappa).

Skulle kunna blogga om Anna Odell, men finner mina tankar alltid i återvändsgränder. Döm henne till samhällstjänst, nej - vänta till konstfack kommer med FÖRKLARINGEN. Förstå eller fördöma, söker mellanting, den där grånyansen de säger att vår generation saknar.

Skulle kunna blogga om Berny Pålsson. Om hur hon stulit texter från mig och andra, om hur hon fabulerar och kallar lögnerna för att vara självbiografiska. Om hur Berny exploaterar sitt missbruk, klagandes på den "grå massan" och kräver hjälp att bli frisk från det som hon anser

"glittra".

Skulle kunna fortsätta min litania om hur Berny kallar skärsår vackra, när de i sanningens namn är snuskiga. Blodet glittrar inte, det är snorgult och fyllt av var. Det luktar järn och hudkanterna stelnar, blir hårt som gammal kartong.

Om hur man aldrig sett sig som en ängel för att man varit disjävlafunktionell utan snarare betraktat sig som en gråsparv. Det kan ju min roman heta, Vingklippt jävla Gråsparv.

Skulle kunna blogga om det hemska och tabubelagda att faktiskt slås av tanken att "varför fick inte jag cancer istället för XXX".

Skulle kunna blogga om ... skulle kunna? Det har jag ju precis gjort. På mitt sätt.

Vad jag hatade mest med skolan var

RASTERNA!
Då tassade jag runt på tå, fann de mest dolda

 platserna.

Och där satt jag och läste,

löste korsord och smög.

Förankrad i vetskapen

om att jag till ingenting dög.

Vad jag älskade med litteraturen:
att litteraturen var selektiv.

Man valde en bok

Tog ett kliv

Och vrakade och valde

Bland otaliga fiktiva liv.

Idag var en svår dag. Först åt jag lunch med L och G från ACT-teamet. Det blev inte alls jobbigt som jag befarat att det skulle bli. Min rädsla handlade ju mest om detta att vara I FOKUS, men de pratade mycket om sig själva och det var så himla skönt ...

Vi gjorde en bra planering som innefattar bl.a turridning på islandshästar, Campral och återinsättande av mina anti-depp.

 Maten och kaloriräknandet blev sekundärt till vårat samtal.

Efter lunchen bar det av direkt till frivården. Utanför den snorfärgade byggnaden väntade mamma och pappa ... Föräldrarna! Eftersom det var sjätte BSF så var det vanligt att bjuda in anhöriga.

Vi pratade om vem jag vill vara, vilka värderingar jag har, och hur dessa är oförenliga med mitt missbruk.

Efteråt var pappa positiv, mamma mer surmulen. Hon sa ungefär:

"Det är lustigt. Att detta är saker som jag har sagt i åratal... nu kommer en utomstående och säger samma sak - och först då lyssnar du".

Jag blev dumstum. Visste inte alls vad jag skulle svara.

Grejen med BSF är att Elin har inte sagt någonting till mig om hur jag ska tänka eller resonera, min inre övertygelse om att jag för första gången kan bli frisk, den har jag nått genom att själv besvara de (ok, de pedagogiskt upplagda) frågorna i programmets arbetshäfte.

Det har funkat väldigt bra, och jag skulle vilja använda samma program för att bli frisk från ätstörningarna.

Syftet med programmet är att finna vilja och motivation, sedan skissa upp en åtgärdsplan.

En gång mosade jag ett blåbär mellan mina läppar.

Bärsaften sprutade

-och jag log.

Det var en så skön tanke

att låtsas

hur det var jag som krossades och DOG.

Innan jag visste ditt namn... då tyckte jag bara du var fin. Din lugg, ditt sätt att tala, ditt djup, ditt arroganta flin.

Innan jag visste ditt namn, då dyrkade jag varje ord som flöt ur din mun. Jag tordes inte kommentera, jag lyssnade vördsamt stum.

Du pratade om en feber, som brände upp dig inifrån.

Du beskrev dess svärtande lågor

Och när du namngav mina plågor; då blev du min ikon.

Innan jag visste ditt namn, var jag din främsta publik.

Lyssnade tyst och andäktigt till dina låtar

utan att bekommas av andras skrik.

De skrek för att du var deras idol.

Sedan du sagt vad du heter, har du krympt flera decimeter.

Jag ska försöka återuppta bloggandet, det har kommit i skymundan sedan jag började ty mig till min IRL-dagbok (dvs. boken som vilar under kudden när jag kämpar för att somna om nätterna, som alltid ligger i väskan när jag irrar runt om dagarna, och som fylls av skam, genans och hemliga drömmar).

För drömmarna har börjat komma tillbaka!

Det är när jag tvingar mig själv att drömma som motivationen kan pressas fram. Jag har fått kontakt med ACT-teamet i Huddinge, de är ett mobilt team som är specialiserade på dubbeldiagnoser. Hittills har jag bara träffat dem 2 gånger, i måndags var de på hembesök och på måndag ska vi äta lunch tillsammans.

Detta med lunchen skrämmer mig.

Jag ångrar att jag inte vågade berätta att jag har jättesvårt för att äta lunch med människor jag inte känner. Men nu måste jag ta konsekvenserna av att jag inte tordes säga som det var

.Jag går också regelbundet hos en psykolog, Vivianne, i lunchgrupp på Stockholm Centrum för Ätstörningar, och hos psykiatriker på samma ställe.

Den tionde februari ska jag på nytt bedömningssamtal på dagavdelningen Idun, och jag hoppas verkligen att jag får börja där.

Varje måndag har jag BSF-samtal (BSF står för Behandling Samtal Förändring, och där fokuserar jag på alkoholmissbruket).

För första gången har jag bestämt mig för att helhjärtat satsa på att arbeta med mig själv, även om studier och arbeta är oförenligt med ett intensivt sådant arbete.

Jag tar gärna emot tips och råd på hur man håller motivationen och livslusten levande.

Varje kväll ska jag sätta upp mål för morgondagen.

Mina mål för i morgon, söndag:

1. Inte dricka.
2. Träffa Niklas
3. Inte kräkas.

Första gången som jag hade panikångest var för flera år sedan. Det var vidrigt, men jag kunde hantera det eftersom det skedde så sällan.

Men nu i slutet av januari är det ett år sedan jag så att säga levt med panikångesten.

Hade någon för 365 dagar sedan berättat för mig hur mitt liv skulle gestalta sig, då hade jag inte trott på den personen.

Livet har verkligen förändrats, ja, det är så annorlunda nu att jag behöver karta och kompass för att lokalisera mig.

Dels detta att jag sällan klarar av att vara ensam. Och är jag ensam så ser jag alltid till att ha både mobiltelefon och stationär telefon bredvid mig, för att snabbt kunna slå 112 om ambulans måste tillkallas.

Jag undviker att se på TV, trots att thrillers, rysare och kriminalserier är en kär hobby, eftersom jag hört att TV kan framkalla epilepsi.

Jag duschar inte längre ofta. Istället tvättar jag dagligen håret ovanför badkarskanten och rengör kroppen med hjälp handfatet. Varför? Jag är rädd för att yrsla i duschen, svimma och slå huvudet i kaklet.

Jag promenerar istället för att ta bussen, även om det rör sig om mil.  Jag sover inte mer än 2-3 timmar/dygn pga rädsla att dö i sömnen.

Var detta vad någon ville,

Att det skulle göra ont?

Att tvången skulle mullra,

fordra dovt och monotont?

Vem vill ha en glödhet panna

En rödflammig hy?

Sura safter högt i strupen

Och endast en våg att till sig ty?

Nu är kroppen visserligen lättare

Men hjärtat

Är tungt som bly.

När jag väl började jag springa

Så gick det väldigt fort

Jag sprang och jag sprang

Men ändå, jag blev den som aldrig hann

... inte ända fram

Och när jag väl hade stannat

Så stannade jag verkligen still

Och försökte inget annat

"Det tjänar ändå ingenting till".

Löpsedlarna lös ovanför mig

Och jag såg andra vandra hit och dit

Bekanta knackade lätt på glaset

Men ljudet hördes inte hit.

Jag mindes en gång i tiden

Då jag inte ville att ni skulle lägga er i

Men jag ångrade mig bittert

När jag såg er gå förbi

Det känns underligt att blogga nu, men vill berätta en del saker...

Bl.a. att jag verkligen fyllts av förakt för min sjukdom, mycket pga. en kommentar från Ronnie .

Hon skrev bl.a. " hoppas du är så ensam och jävlig att du fattar att du står fel och ger upp och kommer hit istället."  och "du måste över ån först innan jag hejjar på dig"

Och det slog mig som flathand-slap på kinden. Tack Ronnie. Jag ska verkligen försöka ta mig över ån, men jag är rädd att falla och drunkna på vägen.

Så en framsträckt hand betyder mycket i sammanhanget.

En annan kommenterare (anonym) var arg för att jag avslutat ett gästbokinlägg på en pro-ana blogg med orden "stay skinny". Den arga anonyma skribenten avslutade med: "Du förstör." Det kanske inte var det mest fördömliga av mig, men detta var alltså till en tjej som är lika fast i skiten som jag och ser det som våran identitet. Vilket jag SKA sluta med. Men det känns så oövervinnligt svårt.

Angående det några av er tog upp om begåvning är oförenligt med "kriser", jag hoppas ni inte menade att begåvade människor är immuna mot ångest och ett destruktivt beteende. Det kan drabba alla, jag tar det nästan som en komplimang, nattsvarta själar har skapat otroliga saker, det gäller bara att våga sig ut ur tunneln, begåvningen kan man ta med sig som om det vore en snygg  Balenciaga bag med ett dyrbart innehåll. Nu ska vi hitta använda den inom andra uttrycksformer, konstruktiva i stället för destruktiva.

För mig har dagboksskrivandet alltid varit viktigt. Jag skriver fortfarande dagbok, I mina dagböcker skriver jag om nästan allt, vad jag gör på dagarna och hur det kändes.

Finns det ett intresse för någon av er att läsa om mina dagar? ´Vill gärna skriva, men som sagt den där olustklumpen att jag inbillar mig att finns ett intresse för vad jag gör. Snart firar jag tre veckors nykterhet!

Jag var sentimental och läste genom en några år gammal dagbok hittade jag ett par datorsidor inklistrade. Jag hade glömt min dagbok på Mallorcaflyget och började skriva på datorn för att klistra in bladen när jag köpt en bok. Det här är vad jag skrev då:

Simba, vår Garfield-copycat dog när vi var på semestern. Anna och Pappa berättade ingenting fören vi kom hem, de ville inte förstöra vår resa.

När vi kom och fick dödsbudet bröt vi samman, främst jag och Monica.

- Ta det lugnt, sa pappa osäkert, ta det lugnt. Det var ju bara en katt!

Jag stelnade till. Allas vår hedersmedlem av familjen Roxman var död.

Bara en katt?

Iskall inombords drog jag mig därifrån. Det kanske var så han såg på mig också?:

Men ta det lugnt, det var ju bara en Elsie!


Mamma och jag på en mitt livs bästa veckor, Mallorcs 2003: