nyponflickan

Nu visste hon varför fyllona satt i parken. Det var en asyl, en fristad från torgets kommers och livlighet. Där störde man ingen, där blev man inte sedd.

Nu var det höst. Löven hade antagit röda, bruna och blekgula färger. I Sjödalsparken fanns det en kulle dit man kunde klättra upp, krypa ihop under en gulnande björk och öppna sin starkcider. Där hade man en sammanfattning över de som passerade genom parken. Föräldrar med barnvagnar, pensionärer, ungdomar i grupp, alla som tog genvägen genom parken men inte placerade sig där som hon gjorde.

Cidern smakade femtonprocentig, den var sjuprocentig och den fungerade som två stycken fyra komma femmor men för samma pris.

Det var dyrt att vara en alkoholist, men det kostade mer ändå att leva normalt.

Telefonen ringde. Hon fick med darrande händer upp mobilen ur fickan och storrade på displayen. Men varför stirrade hon på displayen när dess tecken inte kunde förmå henne att svara vad den än uppvisade?

Lugnet sänkte sig sakta, långsamt i takt med klunkandet. Det giriga, själviska drickandet. Marken var fuktig ock kall. Jeansen blev blöta.

Allting gråter, tänkte hon filosofiskt och struntade i att torka bort en tår. Och hon reste sig inte heller.

-Mamma, det sitter en ensam flicka där borta, ropade en pojke och pekade på henne. Hon drog mössan över ögonbrynen och rös till. Det var länge sedan hon känt sig som en flicka. Flickor var oskyldiga, hon var besudlad.

Så ropade pojken igen. -Mamma, flickan GRÅTER!

Då famlade hon i väskan tills hon fann sin rosa Mp3spelare utan display. Hon tryckte desperat fram Lars Demian låten och när hon hittade den så tillät hon sig att sjunka ner i fosterställning i lövhögen.

"Alkohol," sjöng Lars Demian. Som om i mitt hjärta det fanns ett hål.

Oktobersolen skiner. Jag är vid liv. Men jag har varit vidrig och grotesk mot många.

Att få förlåtelsens kram för tex. mitt drickande, det vore som att beröras av livet självt.

Nu skriver jag om livet som om JAG skulle ha en aning om vad LIV innebär. Jag, som kämpar för att upprätthålla min förgängliga existens, men utan att leva mitt liv.

Filosoferar och intellektualiserar. Går t.o.m. på känslor (både genuina och vilseledande).

När jag startade min blogg Nyponflickan så blev jag glatt överraskad över att den uppskattades. Men det innebar också att jag förvirrades och fick prestationskrav.

"VARFÖR gillar någon det som jag skriver?" Undrade jag. "Ingen kan väl 'på riktigt' tycka om det?"

Jag blev rädd att skriva så uselt i nästa inlägg, rädd för att skriva så dåligt att ni som gillat det tidigare skulle bli besvikna.

Det är en av mina största oror: att göra någon besviken.

Och kanske är det just den oron/rädslan, som åstadkommer just besvikelse hos min omgivning...

Ett ganska tydligt exempel är att jag aldrig besvarat en kommentar på bloggen. Varför? Jag har inte VÅGAT. Inte trott att det funnits ett intresse för om ifall jag besvarar eller inte, och en rädsla att framstå som SJÄLVGOD. Som om jag tror att mitt svar skulle ha en betydelse.

Jag är också rädd för att mina svar på kommentarer (från er som gillar min blogg) ska vara under förväntan, att mottagaren av svaret blir besviken.

Nu TROR jag att jag förstår, att det är sämre att inte svara.

Ett annat, kanske lika övertydligt exempel, är de vårdkontakter som jag har.

Just nu upplever jag att de bryr sig om mig och VILL hjälpa. Det gör mig nervös, och rädd, för att säga fel saker. För att säga sådant som gör dem besvikna på sin patient.

Men besvikelsen, den måste vara än större om jag TIGER. För då kan de ju inte hjälpa mig.

Jag kommer att besvara kommentarer från och med nu. Ibland med citat. Just nu är det Kierkegaard och JC Oates som gäller.

Tex.: "Släpp mig, vanvettiga meningslöshet med smilande uppsyn - eländig jag bli om det är någon mening i det, men inte lyckliggjord i nonsens."

Min vän Sofie skrev: " Jag är här och nu. Allting som hänt i dåtid, är den jag är i nutid. Så om jag skulle glömma bort, så har jag också tappat bort, en viktig del av den jag är".

Allt det vi varit med om, vilka hemskheter det än handlar om, formar oss. Till vad vi formas avgör vår inställning.

Mamma tog med mig till köket ikväll. På diskbänken ställde hon två glas, dessa fyllde hon med lika mycket vatten.

- Det här är alla våra upplevelser. Kanske koncentrationsläger, eller mobbing, eller så är det sexuella övergrepp. Och det här, mamma tillsatte sojasås i det ena glaset. Vattnet blev tobaksbrunt, grumligt. Det här, fortsatte hon, är den destruktiva inställningen.

Sedan tog hon fram mellanmjölken och fyllde på lite mjölk i det andra glaset. Vätskan blev snövit och klar. - Positiv inställning! (Mamma älskar illustrerande exempel).

Nu står det två vattenglas på köksbänken. De påminner mig om att fortsätta tro, att tro att det är så:

att vi med attityd och viljestyrka kan finna styrka och acceptans i det som händer oss.

En person som står mig väldigt nära tror att det finns en mening i allt som sker.

Även detta måste vi tro på. Idag var det en väldigt jobbig dag som jag inte trodde att jag skulle överleva. Men jag lärde mig något viktigt: nämligen att alla myndighetspersoner inte är illvilligt inställda som jag tidigare har upplevt (främst inom vården). Och kanske var det meningen att jag skulle lära mig den läxan, för att försonas med det förflutna.

Ibland känner Du dig så trött. Du vill lägga dig ner på marken. Höstlöv Igen!
 
De prasslar igen. Och du fantiserar om att lägga dig ner på marken och låta löven falla över dig
.

Och när du känner så vill du ge upp. Och när du vill ge upp MÅSTE ddu hittta

Orkar inte skriva mer

Kärlek. Jag har älskat så många.

Jag har använt så många för att fånga andra.

Manipulerat och åtrått. Varit kär FÅ gånger men varit ihop med desto fler.

Min största kärlek var Ola.. Nu är jag med Niklas och jag är sjukt kär i dig.

Längtar efter sömn, men avskyr att däcka. Igår kom Maria och Sofie hem till mig. Det betydde väldigt mycket. Men jag tuppade av. Vaknade i morse och begrep inte vad som skett. Ringde Maria och fick reda på den snuskiga sannningen.

I morgon är en svår dag. Jag ska träffa Janne.