nyponflickan

Kasta mig i en förortscontainer, rör er rytmiskt i takt till dunsandet, ljudet som min inflammerade kropp genererar då den slängs mot containerväggarna.

Kommenterade ett inlägg i bloggen som min "Gamla avdelningskompis" för. Hon skrev: "Varför bor jag inte i Finland, varför dödades inte jag i massakern?"

Hur kan man skriva så? Vad för en ung tjej att gällt resonera så? Resonera i så full avsaknad av empati och i så full brist på medkänsla?

Självömkan förskräcker mig. Det är som om det går en trend bland medelungdomen att se på världen med ego-glasögon, med nålsögon som får en att tänka; Stackars mig.

Stackars mig! Och dig! Det mest hjärtslitande med oss är hur hjärtslitande vi tycker att vi är.

Jag betvivlar att avdelningskamrat Ma tycker att det är SYND att hon inte blev ett av offren i Finlandsmassakern.

Ruskigt levnadsglada ungdomar blev bestulna på livet.

Jag då? Jag är sjuk, men vill jag dö? NEJ. Jag vill inte dö, men det känns omöjligt att leva. Senaste veckan har jag supit bort hela månadsinkomsten. Det gick åt extra mycket pengar eftersom jag förlorat förmågan att SMYGSUPA. Smygsupa, det innebär att dricka en klunk vodka då och då för att orka upprätthålla en normalt socialt fungerade fasad.

Jag orkade inte. Vad är panikångest? Jag trodde att jag förstod, att jag visste. Det gjorde jag inte - men nu vet jag.

Det är hyprasnabb hjärtrytm, och att ignorera den. Det är klibbigt svett under armar och på rygg, och att försöka förbise den.

Panikångest är att varken veta ur elelr in. Att inte vilja dö, men att vara övertygad om att det är sista, sista natten man lever.

Jag har nyckeln! Jag har en extra nyckel, så kliv in, välkommen, mitt hjärta dunkar öppet.

Det fanns förut en voluminös dröm i den här trånga kroppen.

Vi har en ny hyresgäst. Synd att det inte är du.

Han lade på när jag ringde.

Det är förståeligt. Jag har få talanger, men en sak jag är gudomlig på är att svika människor. Det finns en fråga som sliter; vem hade jag varit utan alla diagnoser?

Anteckningar från en ensam höst:

Vad pratar/skriver jag egentligen om?

En fläkt av eländighet.

Patetisk! Finns det ett substantiv, ett objekt? Att vara en PATET.

Nej. Däremot ett PAKET: dock ej en present, snarare en bunt förnedring och UTANFÖRSKAP.

Ett knippe diverse hätskta ord.

Livet är rummet vi alla befinner oss i.

På sätt och vis känns det som om min värsta tid aldrig skett, på andra sätt och vis, ibland återupplever jag allt i detalj.

Blodtrycksmätaren, de digitala siffrorna på vägen.

Rullstolen i snön.

Doften av schampo och hudkräm (duschade tre ggr dagligen eftersom jag blev smulig av att gömma bröd i ärmar och strumpor. I fickor. ) Vi smugglade bort maten överallt, allt för att sklippa stopa den i munnen, i en likörluktande gom.

Jag minns hoppandet på stället. Hundratals, ibland TUSENTALS, situps. Jag minns kräkstanken, ostskivorna som hyvlades av på det sätt jag ville hyvla bort fettlager.

Jag glömmer aldrig Jennys brev. Ellens andedräkt; mint, kolalikör, cigaretter.

Slangarna, droppnålen.

Kramarna, alla iskalla fingrar. Stenarna i strumpor innan vägningen.

Hur vi trängdes vid frukostbordet innan Ann-Marie kom. Hon tvingade oss att ha feta lager smör.

Jag minns hur vi låg som ägg på värpning,under filtarna i vilorummet.

Alla rör sig, men inte jag.

Anteckningar från ett LVM-hem, juli 2007:

"Jag kan inte begripa varför Rebecka-hemmet har TVspel och solarium, men inte en DATOR ATT SKRIVA PÅ!! Det måste ju vara att betrakta en mer intellektuell sysselsättning att skriva framför att spela SuperMarioBros...

Med risk att låta paranoid: VILL de INTE att vi ska tänka?

Om jag skulle dö nu i eftermiddag så hoppas jag att jag dör här i TVrummet. Framför ett pinsamt program. Inte övergiven på mitt instutionsmöblerade rum. DET vore FÖR sorgligt, FÖR patetiskt. Allt för himla ruskigt och ensamt.

Har fått s.k inne-permission på rastgården med personal.

Humlan säger SurrSurr,

Magen svarar KurrKurr.

Hjärtat bultar klipp KLUPP

Vill äntligen ge upp!

Gräset prasslar lugnt.

Vill resa mig, men det är för tungt.

Solen bränner lätt när jag vill bränna fett.

Haha, nödrim hjälper en smula,

En viss rytm i allt det fula.

Ett mått att rätta sig efter, det är så SKÖNT.

Ansträngande tankeverksamhet är inte mödan lönt!

En molntusstackare fast i en melodi ... så känns det. Att hitta en nisch. Jag slutade söka och fann att ett tema är för svårt att framställa, jag måste "bara" hitta, och vara mig själv. Vem är jag då? VEM BLIR/ÄR JAG, blev mitt tema! Vem blir jag när jag bänder bort och skrotar ätstörningar och missbruk? När jag stampat ner depressionen;  vem är jag som frisk?

Hur svårt (men genomförbart) är ett besök  i mataffären.

Hur kan man övervinna panikångesten som vill tvinga en att kliva av tre busstationer för tidigt?

Jag vill inte blogga om detta, men jag MÅSTE SKRIVA om vägen ur detta, och tankar som vaknar. Varför satte jag sprätt på över hälften av mitt levda liv?

Så, ja ... en molntuss-stackare fast i hexameter. Så känner jag mig. Och den vaxbleka, ostliknande månen, den döljer oss molnstackare.

Någon sade: "SYNS INTE ... FINNS INTE."

Men moln finns .... Jag blev just ett av dem. Utandningsbar samt kvävande.

Sommaren är förbi :(

Nu för tiden finns det bloggexperter, bloggvetare som framkastar att man måste nischa sin blogg. Annars är den likgiltig och knappast läsvärd.

Man ska uppdatera ofta, berättar dom.

- Jo, tänker jag, att uppdatera oftare kanske jag fixar. Men att nischa mig är svårare, ofta blir det allmänt dravel, om än nattsvart sådant. Det allmäna, likgiltiga dravlet har jag ifall lyckats styra bort från stoff som vad jag åt till lunch, vem jag röstar på i TopModel, hur glad jag blev av ett SMS osv osv, andra ointressanta fåfänga ting.

Jag har också lyckat avhålla mig från att fylla i ett sådant där "pass-this-on"quiz.

Men vad har jag för tema? Merde, sacre blö; jag har en blogg UTAN TEMA!

Varför skriver jag? För och till vem skriver jag?

Efter noga reflekterande har jag kommit fram till .. gulp .. till, jag har kommit fram till konklusionen, slutsatsen att temat presenteras först ikväll. Måste bara plocka ihop lite mentala råvaror att koka ihop min nya och välgrundade blogg på.

Förslag på fina formuleringar som beskriver min blogg mottages desperat ... hehe, jag menar förstås; mottages vördnadsfullt och tacksamt :)

Det var inte meningen att fly bort, bort. Men mitt hjärta sade spring fort, fort.

Mamma tyckte att jag skulle blogga om aktuella ämnen, ting som väckte åsiktslustan hos läsare.

Allt jag känner nu är bottenlös saknad. Efter en själsfrände, efter Adam, efter någon som hör ihop med mig utan att vara icke-erotisk.

Det hjälpte inte den här gången heller. Det hjälper aldrig och jag önskar att det vore en läxa som jag faktiskt kunde lära mig.

Vi ber om försoning

Vi söker oss närmare försoning

Vi förstår att alla inte klarar sig

men när någon övergår från att vara en samhällsfungerade människa

till en av dom som utgör undantag, som lever i utkanten

det vet vi kanske inte,

För det är som om dom bara lyfte någonstans i sina liv och sedan seglade iväg med vinden

Är himlen en plats, en metafor, förlösningen?

 Jag miste MENINGEN en dag

Bara så där

Som Emily Dickinson (fritt översatt):; Jag förlorade en värld häromdagen

Bara så där!

Snälla, kan jag inte få vara tyst? Vågar inte prata, men vill egentligen inte tiga heller ... Vill inte vara ensam, vill bara vara med Monica.

Håller mig vaken på nätterna, rädd för att blunda.

Genom alla år löper en vinröd tråd. Vävd av rädslan som besegrar ambitionen.

Jag är rädd för allt.

Miljarders miljarders och millioner grässtrån. Oräkneliga antal ... Och jag skulle vilja nå ut till varenda. Lägga mig på en konkav mage över hela gläntan och agera en jättelik beskyddarina.

Baudelaire skrev. "Min Gud, herre min Gud; gör så att djävulen håller sitt ord!"

Ja, Gud, gör så att sit-upsen hjälper, att armhävningarna mitt i natten dämpar, åtminstone lite, ångesten. "Gör så att djävulen håller sitt ord."

Dom rusar efter/bakom mig, dom skriker högt. Du måste ändra dig!

Elsie med sina potenial

"varför gör hon dessa val?"
Elsie saknar tålamod.

Elsie begår sakta segt självmord.

Som om jag inte visste! Snälla sluta skrika, jag år ju HÄR.

Det finns ingenting som jag tål, och ok, jag saknar mod

Men om ni aldrig slutar skrika

Begår jag tretton mord

                      Men ok ok försätt skrika

HÖGT

Skrik som om inte jag förstod.

Men var försiktig när jag sköter mig,

för anpassade sköter sig tills dom blir det grillade kreaturet, marinerat i blod

Grisen med äpplet i munnen,

Ståtar på ett bord

Men när ni tar första tuggan

Då dödar jag med ord

och dödandet

Mynnar ut i ett ...

självjäklamord

Det är de små sakerna som ingen ser. Som att kliva på ett tåg, inte hoppa framför ett tåg.

Blommor, fushior, rosor - tulpaner. Naturens eteriska stoder.