Begränsad.
Första gången som jag hade panikångest var för flera år sedan. Det var vidrigt, men jag kunde hantera det eftersom det skedde så sällan.
Men nu i slutet av januari är det ett år sedan jag så att säga levt med panikångesten.
Hade någon för 365 dagar sedan berättat för mig hur mitt liv skulle gestalta sig, då hade jag inte trott på den personen.
Livet har verkligen förändrats, ja, det är så annorlunda nu att jag behöver karta och kompass för att lokalisera mig.
Dels detta att jag sällan klarar av att vara ensam. Och är jag ensam så ser jag alltid till att ha både mobiltelefon och stationär telefon bredvid mig, för att snabbt kunna slå 112 om ambulans måste tillkallas.
Jag undviker att se på TV, trots att thrillers, rysare och kriminalserier är en kär hobby, eftersom jag hört att TV kan framkalla epilepsi.
Jag duschar inte längre ofta. Istället tvättar jag dagligen håret ovanför badkarskanten och rengör kroppen med hjälp handfatet. Varför? Jag är rädd för att yrsla i duschen, svimma och slå huvudet i kaklet.
Jag promenerar istället för att ta bussen, även om det rör sig om mil. Jag sover inte mer än 2-3 timmar/dygn pga rädsla att dö i sömnen.
Idag var första gången som jag faktiskt tänkt på detta. Hur ilningarna från bröstet styr ens liv. Hur hjärtklappningarna begränsar en.
Det kan bli bättre vännen, om du har konstaterad epelepsi så finns det medicin mot det. Och om du kämpar vidare med maten så kommer det mesta andra också bli bättre. Jag försöker när jag får panik att bara stå ut tills det klingar av.
Kram
Har också panikångest i perioder och det är som du säger. det begränsar livet så jävla mycket. Tar du några mediciner mot det?
51 dagar av nykterhet hittills.. :) bra kämpigt men jag tar det en dag i taget. dudå?
