Brottstycken, omen?
Har en känsla av att dagarna inte hör ihop. Att de är lösa brottstycken, att dagarna är omen som varnar om slutet.
Jag älskar att ha Monica här. Det gick väldigt bra att träffa hennes klasskompisar, något som jag varit nervös för. Men de var så väldigt gulliga.
Avskyr att må på det här sättet när Monica är här. Hade hoppats på en uppåtperiod men jag känner mig overkligt deprimerad. Ni vet, overklighetskänslor, dödsångest, läser in tecken i allt och blir rädd.
Tex så tänkte jag på eskimåer en stund. Ett par timmar senare läste jag Den tionde kretsen (Jodi Picoult) som utspelar sig delvis i inuitmiljö. Tecken?
Jag kom plötsligt på en skådespelare som jag gillade som barn, på kvällen dök han upp i en TVserie jag vanligtvis inte följer. Tecken?
Meningen No Pain No Gain förföljde mig en eftermiddag, jag sätter mig vid datorn och halkar snart in på Ummas blogg. Rubriken på blogginlägget? No pain no gain.
Varför förföljer dessa sammanträffanden mig? Råkar ni också ut för dem? Hur ofta?
Första gången det hände mig var jag tretton år. Jag hade läst Utvandrarna av Wilhelm Moberg. En mening där de gör sitt bästa att prata engelska fastnade i mitt huvud. Samma kväll sätter jag på TVn, där visas filmatiseringen och scenen jag hamnar rakt i är just den som hakat upp sig i mig.
Egentligen ska jag inte beklaga mig, för jag mår ändå så pass ok att jag kan skriva, att jag fungerar någorlunda.
Känner igen det där med märkliga sammanträffanden. Oftast är det någon gammal låt som det var evigheter sedan jag hörde, som poppar upp i huvudet för att några timmar senare spelas upp på TV eller radio. Likadant med olika, mer eller mindre kända personer.
Sammanträffanden förekommer ju rätt ofta egentligen, det känns så iallafall. Jag brukar alltid träffa någon jag känner på flygplatser, som jag inte i förväg visste skulle vara där. Sånt är märkligt, minst sagt.
Ta hand om dig!
Saknar dig fina! Jobbigt att du ska må dåligt när Monica är där men hon vet ju hur det är, ni har ju varandra på ert sätt ändå. Känner också igen det där med sammanträffanden, för mig är det mesta att jag tänker på ett ord eller en replig och en stund senare är det någon som säger den. Hoppas du kämpar på fina!
Kram Mia
