nyponflickan

Har en känsla av att dagarna inte hör ihop. Att de är lösa brottstycken, att dagarna är omen som varnar om slutet.

Jag älskar att ha Monica här. Det gick väldigt bra att träffa hennes klasskompisar, något som jag varit nervös för. Men de var så väldigt gulliga.

Avskyr att må på det här sättet när Monica är här. Hade hoppats på en uppåtperiod men jag känner mig overkligt deprimerad. Ni vet, overklighetskänslor, dödsångest, läser in tecken i allt och blir rädd.

Tex så tänkte jag på eskimåer en stund. Ett par timmar senare läste jag Den tionde kretsen (Jodi Picoult) som utspelar sig delvis i inuitmiljö. Tecken?

Jag kom plötsligt på en skådespelare som jag gillade som barn, på kvällen dök han upp i en TVserie jag vanligtvis inte följer. Tecken?

Meningen No Pain No Gain förföljde mig en eftermiddag, jag sätter mig vid datorn och halkar snart in på Ummas blogg. Rubriken på blogginlägget? No pain no gain.

Varför förföljer dessa sammanträffanden mig? Råkar ni också ut för dem? Hur ofta?

Första gången det hände mig var jag tretton år. Jag hade läst Utvandrarna av Wilhelm Moberg. En mening där de gör sitt bästa att prata engelska fastnade i mitt huvud. Samma kväll sätter jag på TVn, där visas filmatiseringen och scenen jag hamnar rakt i är just den som hakat upp sig i mig.

Egentligen ska jag inte beklaga mig, för jag mår ändå så pass ok att jag kan skriva, att jag fungerar någorlunda.

Det spelar ingen roll hur vacker snön är när man ramlar på en isig backe och ramlar raklång på ryggen. Och gissa vem som är expert på att göra just det...

På onsdag kommer min syster Monica till Stockholm och ska stanna två veckor. Jag har svårt att koncentrera mig på annat eftersom jag längtar så mycket. Monica! Onsdag! Monica. Onsdag.

Min andra syster Anna är mitt inne i graviditet och mitt inne i en flytt med sin man Lars. Jag saknar dom också, men inte på samma sätt som jag längtar efter Moni.

Jag är väldigt avundsjuk på Anna och känner mig hemskt misslyckad.

Jag bor hemma hos mamma och vet att det i dagsläget skulle vara omöjligt för mig att bo själv. Det är ju knappt så att jag vågar vara ensam hemma...

Sedan återinsättningen av Fluoxetinet har det dock känts lite bättre. Jag har bl.a. övat på att vara hos pappa medan han är bortrest hos Anna och det känns mindre jobbigt att vara ensam varje gång.

Jag plockar lite bland mina saker som jag har där, gosar med kaninen, läser och suktar efter korsorden i SvD (som sparas till pappa).

Skulle kunna blogga om Anna Odell, men finner mina tankar alltid i återvändsgränder. Döm henne till samhällstjänst, nej - vänta till konstfack kommer med FÖRKLARINGEN. Förstå eller fördöma, söker mellanting, den där grånyansen de säger att vår generation saknar.

Skulle kunna blogga om Berny Pålsson. Om hur hon stulit texter från mig och andra, om hur hon fabulerar och kallar lögnerna för att vara självbiografiska. Om hur Berny exploaterar sitt missbruk, klagandes på den "grå massan" och kräver hjälp att bli frisk från det som hon anser

"glittra".

Skulle kunna fortsätta min litania om hur Berny kallar skärsår vackra, när de i sanningens namn är snuskiga. Blodet glittrar inte, det är snorgult och fyllt av var. Det luktar järn och hudkanterna stelnar, blir hårt som gammal kartong.

Om hur man aldrig sett sig som en ängel för att man varit disjävlafunktionell utan snarare betraktat sig som en gråsparv. Det kan ju min roman heta, Vingklippt jävla Gråsparv.

Skulle kunna blogga om det hemska och tabubelagda att faktiskt slås av tanken att "varför fick inte jag cancer istället för XXX".

Skulle kunna blogga om ... skulle kunna? Det har jag ju precis gjort. På mitt sätt.