nyponflickan

Du målar fan på väggen

Skapar änglar djupt i snön

Du lägger sju blommor under kudden

och tyder sen din dröm

Det är nog inte förargligt

Du är bara aningen naiv,

som tror att ritualer, kan forma ditt eget liv.

De dansade i frasiga flagor av fantasier, ganska dumma drömmar.

"Tryck, pressa is mot din saknad så gör det mindre ont."

 Pressar, pressar, masserar och trycker

- men det gör fortfarande ont.

Pressar hårt; det känns ändå kusligt tomt.

 Första gången som jag svor, den första gången som jag uttalade en svordom, då var jag elva och ett halvt år. Vi var på höstläger med Juniorerna ( nykterhetsrörelsen IOGT-NTO's barn&ungdomsgrupp).

Jag var bara SÅ förälskad i OVE. Han var tolv år gammal, mycket fräknig och från en främmande och väldigt fascinerande dimension; från en rymd där man lyssnade på grungiga band som Soul Asylum, Nirvana, Hole och Ebba Grön. Från ett universum där man väste repliker som "Imperiet är fetgrymt vassare än Thåström med PLP!", (Detta var alltså innan Thåström slagit igenom som soloartist, han tragglade sig ännu fram på Stockholms barer med sitt tvetydiga band Peace Love & Pitbulls - så långt tillbaka i tiden är vi).

 Jag steg upp halv sex en morgon för att göra mig i ordning, göra mig fin för Oves fina skull. Smink använde jag förstås ännu inte, men jag klädde mig i de finkläder som packats ner för lägrets DISCO skull.

Och jag tvättade håret tre gånger den morgonen.

Och jag lånade skor med lite granna klack från en av ledarna på lägret.

Under frukosten trippade jag blygt fram, med min bröd, fil och flingor - belamrade bricka, och ställde mig rätt käckt (fastän hjärtat dundrade) framför Ove, där han stod och slevade upp grå havregrynsgröt ur kantinen.

•-       Vad finklädd du är då, sa Ove (disträ). Ska du på fest eller? (ironisk!)

Jag rynkade på ögonbrynen, tuggade missnöjt på underläppen, lite ledsen över hur snett allt gick.

•-       Nej... Mumlade jag, blåste bort en hårslinga som fallit i pannan, blottade tandställningen i ett lepsylkletigt leende. - Neej, jag ska inte på fest, men FAAN vad jag är kär i dig.

Där var den; första svordomen. Och senare den dagen: första kyssen.

Vi är tre systrar. Anna, jag (Elsie) och yngst Monica. Monica och jag står varandra närmast. Lustigt egentligen. Vi gick alla i samma blandklass i lågstadiet. Dvs ettor till treor i samma klass. När Anna gick i trean började jag i ettan i hennes klass. Jag hade lärt mig läsa ett par år tidigare, men jag hade inte lärt mig att vara stolt över det.

Om jag bad att få svårare läsövningar skrattade läraren åt mig och sa att jag inte trodde att jag skulle tro att jag kunde svenska bara för att "far din är svensk". Mamma är från Polen.

Jag skämdes över mitt polska ursprung. Mamma uppmuntrade mig dock att läsa, läsa, och jag läste den fetaste volymen av Barnen i Bullerbyn. När jag kommit till sidan 123 råkade jag utbrista högt: "Men åh, de räddade Swipp!". Läraren krävde att jag skulle läsa högt ur boken eller erkänna att jag bluffat min läsförmåga. Jag vågade inte läsa.

När jag försökte så stammade jag och alla skrattade. Anna också. Det glömmer jag aldrig. För i det ögonblicket så svor jag högtidligt till Gud, att vad som än händer så ska jag försvara min lillasyster.

Och efter det var Monica och jag som krona och klave på ett mynt, som betsel på en grimma, som Oprah Winfrey och Jojobantning.

År 2004 lämnade jag och Monica Stockholm för första gången. Vi började på en Folkhögskola i Östersund som heter Birka (rekommenderas!). Där delade vi rum (vi visste inte något annat) och irrade omkring på diverse stigar. Jag minns den tiden med ett ömt bultande hjärta, för där lärde jag känna människor som liksom strålade likt ett solarierör.

Men år går.

Pappa sa en gång att jag börjar se ut som ett riktigt original. Men det menade han, med största sannolikhet, att jag var "byfånen".

Detta var angående att jag bar en värmande vinterjacka, månaden till trots, fastän alla andra välkomnade våren med tunna ljusa kappor, uppkavlade ben, korta kjolar och blottade öron som gärna hörde på fåglarnas kvitter.

Så han köpte en vårjacka till mig. En beige, relativt dyr sak som jag faktiskt tyckte var fin. Men jag frös.

Och jag bar den beiga vårjackan trots att jag frös. För att inte skämma ut min familj och mina vänner genom att vara "ett original", BYFÅNEN.

Fast jag frös, och när jag var ensam så drog jag upp kapuschongen och gömde blåfrusna fingrar i lovikavantar.

En dag, en tidig vårmorgon, då jag huttrande snavade fram i skogen så stötte jag på en äldre dam som leende sa:

- Oj då, tänk att få stöta på, en liten eskimå!

Det var inte första gången som en främling kallat mig för eskimå.

Varför känns det så mitt i prick?

JAG - EN ESKIMÅ

HJÄRTAT FRUSET - EN IGLOO


Jag, Lars, Anna, Pappa
JA jag har SVART hår nu :)

yfte upp en tung kartong (det tog en stund) och efter det började en märklig matthet sätta in. Det liksom surrar dovt och det känns som om bröstkorgen och ögonen liksom drar sig inåt ett ögonblick då och då. Och en stund liksom brände det i vänsterarmen, när det sedan gick över började det dunka konstigt på vänster sida av halsen...

Ganska rädd, min kropp känns liksom urlakad, som om varje cm är dränerad och hopsjunken.

an trivs bäst i mörkret där ingen kan se honom, när han inte ens anar konturerarna av någon alls. Jag förstår inte varför. Hur kan man trivas i mörkret?
Han försöker förklara för mig, skönheten i att existera utan att finnas. Han försöker förklara genom att berätta att mörkret är tidlöst och befriande. Men jag förstår inte. Nej, jag förstår inte.

Han slöt ögonen i en sjukhussäng, men utan att dö. Ett skumt leende vilade på hans läppar som om han vore nöjd med att befinna sig i den justerbara sängen på avdelning M86, Huddinge Sjukhus. Och jag kramade hans hand med en brinnande iver, med en Pippi Långstrump-stark längtan att begripa.

 Det måste funnits någon som han varit förälskad i. Det borde i alla fall ha funnits en flicka som väckte hans sympati och empati, någon, någon annan än han själv. Men jag kunde inte, jag fick inte, vara den flickan.

När vintern sakta övergick till vårt år 2006 tvingade en läkare och ett "stödteam" från psyk mig att göra abort. Det var "frivillig" abort eller bältessäng som gällde. Jag vill gärna tro att det var det bästa, de sade att jag och barnet, eller barnet, skulle dö p.g.a. mitt kroppsliga tillstånd (ätstörningar + missbruk + panikångest):

Det här är till Dig,

ag drömmer om livet
det stora ofattbara liv som bara JAG kan äga,
men nu inte har.

Jag saknar dess lek och olycka,
tårar samt skratt.
Tomheten har dess plats fyllts av.
Jag önskar med hela mitt hjärta,
min Gudstroende själ,
att livet åter ska finnas vid min sida,

betrakta mig
med nyfikenhet samt oförståelse.
Utan livet är du ingenting,
inte ens ensam.

Vem är du?
undrar jag ofta mig själv,
men aldrig kommer svaret att hoppa fram
ur dess väl bevarade gömställe.

Tyst är jag när jag rör mig  -och tyst,
vänder jag alltid blicken mot mot marken...
Vad har mitt liv betytt för mig?,
egentligen?
Vad har det orsakat andra?

Vem är jag
som tror att jag kan bestämma över liv och död?

Alla vet inte vad livet innebär,
ingen vet vad det innehåller.
Inte i förtid,
efteråt föds bara oändligt många tolkningar.
Jag har aldrig förstått livet,
även om mitt liv och ditt liv hade ett samband.

Kommer du ihåg mig?
Nej, hur skulle du, du som är livet, inte mitt liv,
men samtidigt är det kanske så ändå.
Ensamheten har inte efterträtt tomheten.

Ensam?
Jag är inte ensam!
Musik, prat och blickar förföljer mig.
Oförstående,
eftersom ingen vet vem jag är

Jag vet, jag vet!,
tomhet och ensamhet
kan inte vara samma sak.

Jag söker efter en mening,
men det finns ingen längre.
Så länge man ha en tro,
på Gudvetenskap eller Darwin, finns det en förklaring.
Ingen förklaring, inget liv (?)
Jag saknar både och,
respektive slutsatser.
och så jag saknar dig
som vissa kallade det.

Jag är inte död,
men ändå känner jag mig begravd och ålderlig.
Jag ser tillbaka på mitt liv,
likt en gammal SS - soldat som
liggande för döden minns det lilla zigenarbarn han sköt.
Inte massan, de oräkningsbara,
men detta barn, detta liv.

Kan man få förlåtelse,
eller var du redan straffad
att fortsätta med det liv du nu ska avsluta,
för att minnas detta barn
innan du för evigt blir ett ingenting?
Kommer jag också att minnas
mitt (så att säga) zigenarbarn när jag
ligger för döden?
Eller är du helt enkelt livet i sig?
Jag frågar och frågar,
utan att kunna svara.

Jag söker inget svar, jag söker förklaringen.

Vad gjorde jag för att förtjäna dig,
och varför kunde jag inte se mig själv i ögonen
och le gillande,
säga att jag, just jag,

var välsignad med livet!

Istället förnekade jag detta,
sa att jag hade något annat, en mening.
Jag hade fel,
och nu straffas jag för det.

Du var oskyldig,
ditt skimmer lös omkring mig,
men jag ströp dig,
omfamnade din hals med mina långa fingrar
och kvävde ditt liv.

Jag pressade med allt och mer därtill,
ända tills du tog ditt sista andetag.

Då visste jag, då förstod jag.
Då var det dock försent.

Vad finns det nu kvar för mig att göra,
då alla chanser redan förbrukats,
då allt från och med nu känns fel och tråkigt.

Jag vet inte,
men utan dig,
utan livet,
är allt otroligt absurt.

Med dig skulle allt, allt,
ha förändrats.
Mest av allt, det mest förvånansvärda,
är att jag skulle ha blivit någon,
någon med ansvar för ett liv,
ditt liv.

Dessa förpliktelser skrämde mig
och jag gav upp livet
utan att ens ha försökt.
Mitt liv är dessvärre inte
som det varit innan,
det är grått, tomt och ensamt.

Mitt liv är onödigt,
eftersom jag inte fortföljt naturens gång.
Jag älskar dig, du liv som bara lever i fantasins himmel,
jag saknar dig, trots att jag aldrig han lära känna dig.

iden kan vandra en snitslad väg, men också irra omkring och flämta sig upp för fel uppförsbacke. Jag skulle kunna sitta i Sjödalsparken, om det gick an, röka för många cigaretter och prata för mig själv i vad som skulle kännas som en underskön evighet.

Men vad man får och vad som går är två vitt skilda ting.

En vanlig dag i mitt liv börjar med att mamma väcker mig, vi "mediterar" kl. 9 varje morgon och sedan igen kl. 9 varje kväll. Inte helt ens halvhjärtat från min sida, men med en brinnande iver att vara min mor till lags, sitter jag där med slutna ögon, jämte mamma - som låter mig bo hemma - min ålder till trots.

Sedan äter jag frukost. Ofta funderar jag över människor som stått mig nära och jag liksom LEKER (läs: låtsas) att de sitter hos mig. Ola; du är en av dom jag tyckte om att äta frukost med.

Sedan tränar eller kräks jag. Det är schemalagt, totalt utan känslor. Förutom den perioden som jag nyligen bloggade om, då jag grät så tårarna liksom fontänsprutade.

Sedan läser jag.

Hopkrupen under täcken och filter för jag fryser. Eller vandrande i cirklar på gården med boken i et krampaktigt grepp framför näsan. Eller samtidigt som jag äter något som ska kräkas. Eller så läser jag på samma gång som jag gör benlyft för att bränna det jag åt medan jag läste samtidigt som jag åt tidigare.

Och jag städar. Och jag duschar. Och jag försöker släppa taget om -----

Jag gör collage. "Hösten är en skygg skönhet."

Det borde inte vara för sent att omformas från detta svin till en människa. Varför orkar jag inte slita mig från svinstian? Från denna fläskiga klump som ska vara JAG? Jag jag jag? När böcker, bara sagor, är det enda som finns.

är jag kysste alla men sällan dig som jag ville vara med. Min Ola, varför vågade jag inte ta initiativ när det handlade om oss? När jag släpar mig i smutsen alltid annars med DIG att förlora, ingenting att vinna.

Och Monica är för alltid min syster. Hello Kitty är som i flykten min vän.

Det finns mellanvägar, det finns dagar som lyser längre än natten fortgår. Och om du bara, du främmande gestalt i spegeln, försöker så kanske, kanske, kanske det blir mer än ett simpelt blogginlägg följt av en patetiskt fruktande natt. Fyra duschar innan morgonen. Meditation för saks skull med din mor. Tvångsmässigt beteende och mörker. Och om du (du är jag) ger det en chans så kanske det väntar dig/mig - OSS- mer, Oändligt mycket MER.

Frisk Elsie 1992:                  Sjuk Elsie, elva år äldre:
                   

En gång, när vi ännu gick i lågstadiet, berättade min syster Monica en sak som var så hemsk att jag aldrig glömde det.

Vi var uppe i vårat gemensamma sovrum i Fullersta, i ett radhusområde där ingenting någonsin hände bortsett från att katter ofta sprang bort, och när vi hade suttit en stund utan att göra någonting särskilt sa jag: "Vi leker fattiga barn."

Hon stirrade på mig. "Fattiga barn? Det har vi ju inte." Hon trodde det var ett brädspel eller nånting.

"Nej", sa jag. "Jag menar att vi kan leka att vi är fattiga. Vi leker att alla sakerna i det här rummet bara är skräp. Vi leker att vi inte är systrar utan föräldralösa barn som bor här för oss själva och är tvungna att tigga pengar."

Till en början var det jag som fock låtsas eftersom hon inte kunde leken, men efter en stund fattade hon och blev väldigt duktig och vi höll på hela eftermiddagen. Vi lekte att hennes våningssäng med det randiga draperiet och de mjuka gosedjuren var ett eländigt skjul utan väggar och med papptak. Vi lekte att toalettbordet med dess blekblommiga omhänge var vår skola - ett zigenartält med revor i duken och jordgolv som vi skrev på med vässade pinnar. Den stoppade pallen var en byracka som vaktade lägret.

"Vi låtsas att det regnar ute" sa jag och kurade ihop mig på sängen med händerna över huvudet.

"Nej, det snöar." Hon hade riktigt börjat leva sig in i det.

"Det blir snödrivor ända upp till taket och vi har ingenting att ta på oss med än de här gamla trasorna."

"Och allt vi har att äta är torra brödkanter", sa jag.

"Som vi hittade i en soptunna och det är blått mögel på dem,"

"Och vi dricker snö som vi samlar i koppar".

"Nej, i våra bara händer. Vi har inga koppar. I våra bara händer som vi inte kan röra eftersom fingrarna är stelfrusna".

"Och vi har bara skräp från gatan till leksaker", sa jag. "Vi gör dockor av cigarettfimpar."
"Med kolapapper som kläder."

"Och torrt gräs som hår." Vi skrek i mun på varandra vid det här laget.

"Och vi låter dem åka skridskor på små isfläckar som när folk spottar på trottoaren."

"Just det, där åker de skridskor. På frusna SPOTTLOSKOR."

Det var en underbar lek.

Men sedan kom underbara mamma in och fördärvade alltihop.

"Lek inte så där", sa hon. "Det är inte någon trevlig lek. Lek någonting glatt."

Men det var ju en glad lek, "Varför sa hon sådär?" Frågade jag Monica när mamma hade gått. "Varför får vi inte leka fattiga" frågade jag utan att vilja veta det.

"Därför att om man leker någonting hemskt så kan det bli verklighet", sa hon.

"Va?" Jag kunde inte tro mina öron.

"Jo då. Låtsaslekar blir verklighet. De hemska lekarna."

"Gör de?" Jag stirrade på henne en lång stund. "Om man lekar att man är fattig så blir man fattig?"

"Kanske inte vi två, men någon annan. Det kanske är vårt fel att våra fadderbarn Pawel och Urszula är fattiga."



SLutligen; får man bjuda på en bild där vi lekte med ... får?
:D :D

Har bestämt mig, det måste finnas styrka och lust kvar annars skulle jag vara död. Nu ska jag kämpa vidare och den här gången skall jag inte skämmas över mina svagheter utan be om hjälp, och VÅGA ta emot den hjälp som erbjuds.

Nu menar jag inte av specialister. De har visat att de erbjuder "vård" inom strama mallar och kastar ut, slänger bort, stöter iväg den som inte passar in i den färdiggjutna formen.

Aldrig har jag känt mig så dålig som när de avskrev tvångsvården p.g.a att jag var FÖR SJUK.

Nej jag menar hjälp och stöd av familj och vänner. Bl.a. de jag nämnt tidigare, som Sophey och Maria, men också friskkrafter, fri(sk)a vänner och mellanvänner. Och familjen som VILL stötta.

Vad som fick mig att ändra mig var flera olika saker, Bl.a. att jag svimmade ensam för första gången. Det ska jag berätta om ...

Jag försökte förtvivlat komma ihåg vad som hade hänt. Jag hade satt nyckeln i låset, nånting med scarfen på hatthyllan, men vad som skett efter det kunde jag inte minnas. Det snurrade i huvudet och kroppen kändes ihålig - stum. Lyckades inte tänka klart. Det enda jag visste var att jag handlat Coca Cola light i Flemingsberg Centrum. Och nyckeln i låset. Jag hade haft blå jeans och en svart t-shirt på mig. Nånting om en scarf?

  Allt var som en dimma.

Jag försökte öppna ögonen, men det var något som hindrade mig. Jag rese förtvivlat huvudet för att komma ur det svarta molnet som verkade omsluta mig. Men jag såg fortfarande ingeng. Försökte lyfta ena handen och gnugga mig i ögonen, men den satt fast, den kändes blytung.

Då förstod jag plötsligt. Jag drog några djupa andetag och försökte att låta bli att råka i panik. Hade krampat igen, andetagen kändes sköra. När jag öppnade munnen för att ropa på hjälp kom bara ett gurglande och en salivdroppe letade ned sig hakan. Mörkret. Jag kände att min ansikte var blott av svett och tårar.

•-       Vad hände? Fick jag tillslut fram med skrämmande främmande röst. Där var min syster, gråtandes lutad över mig.

•-       Elsie du började skaka i hela kroppen, du föll ihop, dreglade och skakade.

•-       Nej inte igen Monica, jag är rädd, vad händer.

Det som verkligen var rädd för var att dö, Och vad som verkligen hände var att jag bestämde mig för att LEVA. Och att jag med hjälp av vänner, familj, nätkompisar, måste klara det.

Denna nakenbadar-bild bjuder jag på, har hört att många vill se den
;-D

Jag älskar familjen och drömmen om vem jag hade kunnat vara. En rysare? Vem lurar jag? Det är verkliga livet och jag befinner mig i det, men knappast mitt i det. Troligtvis är detta slutet.

SJUK. Det enda jag vill är att bli så pass frisk att familjen ej blir lidande.

FALLA TYST ELLER MED ETT BRAK?

Blytung förlust väntan på slut längtar ut

Svärtar ned den sista sommaren

Vet inte riktigt varför jag bloggar så sällan. Fast; vet inte heller varför jag ens skriver dagbok alls när jag ändå aldrig finner de rätta orden för att beskriva mörkret, ångesten rädslan och tvången.

Och varför, varför ska dessa levande mardrömmar beskrivas när jag fantiserar och vill, försöker bli frisk. Eller försöker jag verkligen? I början av sommaren kändes det som om jag försökte så mycket att det inte längre fanns något kvar av mig. Och jag misslyckades.

Började ta extratabletter av Fluoxetinet trots att jag redan stod på högsta dosen. Men jag var så rädd att bli svårt deprimerad igen. Det gjorde så ont att inse hur apatisk man var. Utan Flouxet så är jag så apatisk och trött att jag inte ens reflekterar över det. Och det var det som hände nu för jag slutade för ett par veckor sedan. VARFÖR?

Det räcker med några dagar utan så slutar man bry sig om att man inte bry sig.

Jag klippte collage förra veckan när jag tog så många Lergigan och Atarax och Alimemazin.

Det blev lustiga ordlekar;

Lek ensam - uppfinn

Egna kompisar

Tecknat som dansar i drömmar om utopi

Jag har fastnat i leran bojor av anorexi

Tecknat som halkar snubblar förbi

Sagor är känslan av att vara

Fri?

Sagan blir en rysare, uppskuret kött

En saga baserad på monster vi mött

De lekte med lera men nu har de -dött