nyponflickan

Vad jag hatade mest med skolan var

RASTERNA!
Då tassade jag runt på tå, fann de mest dolda

 platserna.

Och där satt jag och läste,

löste korsord och smög.

Förankrad i vetskapen

om att jag till ingenting dög.

Vad jag älskade med litteraturen:
att litteraturen var selektiv.

Man valde en bok

Tog ett kliv

Och vrakade och valde

Bland otaliga fiktiva liv.

Idag var en svår dag. Först åt jag lunch med L och G från ACT-teamet. Det blev inte alls jobbigt som jag befarat att det skulle bli. Min rädsla handlade ju mest om detta att vara I FOKUS, men de pratade mycket om sig själva och det var så himla skönt ...

Vi gjorde en bra planering som innefattar bl.a turridning på islandshästar, Campral och återinsättande av mina anti-depp.

 Maten och kaloriräknandet blev sekundärt till vårat samtal.

Efter lunchen bar det av direkt till frivården. Utanför den snorfärgade byggnaden väntade mamma och pappa ... Föräldrarna! Eftersom det var sjätte BSF så var det vanligt att bjuda in anhöriga.

Vi pratade om vem jag vill vara, vilka värderingar jag har, och hur dessa är oförenliga med mitt missbruk.

Efteråt var pappa positiv, mamma mer surmulen. Hon sa ungefär:

"Det är lustigt. Att detta är saker som jag har sagt i åratal... nu kommer en utomstående och säger samma sak - och först då lyssnar du".

Jag blev dumstum. Visste inte alls vad jag skulle svara.

Grejen med BSF är att Elin har inte sagt någonting till mig om hur jag ska tänka eller resonera, min inre övertygelse om att jag för första gången kan bli frisk, den har jag nått genom att själv besvara de (ok, de pedagogiskt upplagda) frågorna i programmets arbetshäfte.

Det har funkat väldigt bra, och jag skulle vilja använda samma program för att bli frisk från ätstörningarna.

Syftet med programmet är att finna vilja och motivation, sedan skissa upp en åtgärdsplan.

En gång mosade jag ett blåbär mellan mina läppar.

Bärsaften sprutade

-och jag log.

Det var en så skön tanke

att låtsas

hur det var jag som krossades och DOG.