Alla rör sig, men inte jag.
Anteckningar från en ensam höst:
Vad pratar/skriver jag egentligen om?
En fläkt av eländighet.
Patetisk! Finns det ett substantiv, ett objekt? Att vara en PATET.
Nej. Däremot ett PAKET: dock ej en present, snarare en bunt förnedring och UTANFÖRSKAP.
Ett knippe diverse hätskta ord.
Livet är rummet vi alla befinner oss i.
På sätt och vis känns det som om min värsta tid aldrig skett, på andra sätt och vis, ibland återupplever jag allt i detalj.
Blodtrycksmätaren, de digitala siffrorna på vägen.
Rullstolen i snön.
Doften av schampo och hudkräm (duschade tre ggr dagligen eftersom jag blev smulig av att gömma bröd i ärmar och strumpor. I fickor. ) Vi smugglade bort maten överallt, allt för att sklippa stopa den i munnen, i en likörluktande gom.
Jag minns hoppandet på stället. Hundratals, ibland TUSENTALS, situps. Jag minns kräkstanken, ostskivorna som hyvlades av på det sätt jag ville hyvla bort fettlager.
Jag glömmer aldrig Jennys brev. Ellens andedräkt; mint, kolalikör, cigaretter.
Slangarna, droppnålen.
Kramarna, alla iskalla fingrar. Stenarna i strumpor innan vägningen.
Hur vi trängdes vid frukostbordet innan Ann-Marie kom. Hon tvingade oss att ha feta lager smör.
Jag minns hur vi låg som ägg på värpning,under filtarna i vilorummet.
Alla rör sig, men inte jag.
Men sluta skriva så jävla bra,
ryser och förstår Elsie vännen, jag hoppas och ber att du skall ge ut en bok!
Älskar dig!!
kramar om länge
du uttrycker dig väldigt bra. smulorna innanför tröjan... jag hade en brevvåg som jag hade inlindad i en tröja i en röd väska som jag vägde skitet på, ingen upptäckte mig någonsin. jag hoppas suget att åka dit igen släpper någon gång. jag är så trött. det är jobbigt att vara fetsmal.
