nyponflickan

"God - what´s your DAMAGE, Heather?!"

Rubriken är ett citat ur filmen Heathers, med Winona Ryder och Christian Slater, en film som jag och Monica älskade under en ganska intensiv period av våra liv.

Jag tror att Monica hade gått ut ettan på gymnasiet. Det var i alla fall sommar och vi hade varit på Hultsfredsfestivalen för tredje året i rad. Min anorexi hade varit ganska elak ett tag, jag kände mig som en elefant trots att jag vägde 35 kg och inte fick gå på dagvården pga av mitt tillstånd (slutenvården där jag sökt hade fullt och man remitterade mig till medicin, men jag tog mig aldrig till sjukhuset).

Jag åkte hem från Hultsfred tidigare än Monica och flickorna, med mig hade jag en skiva med Nick Cave som vår deprimerade tältgranne, en överförfriskad indiekille, gett mig. När jag hörde skivan hemma visste jag att Monica skulle älska den. När hon kom hem lade vi oss på sängen och lyssnade.

Bildligt talat kan man säga att vi låg kvar där på sängen ett par år, lyssnandes på Nick Cave, fingrarna sammanflätade och ögon som bara såg varandra.

" I waved to my neighbour
My neighbour waved to me
But my neighbour
Is my enemy
I kept waving my arms
Till I could not see
Under fifteen feet of pure white snow"

(Från fifteen feet of pure white snow -Nick Cave)

Det var under den här perioden som vi för första gången liksom bejakade depressionen, gjorde den till våra identiteter. Det var så skönt att provocera när man bett om ursäkt för sig själv så länge.

 På dagarna strövade vi runt, tog tåg eller buss någonstans på måfå och strövade omkring där. Vi skärmade av oss fullständigt från det sociala liv som vi hittills lyckats upprätthålla.

Både Monica och jag hade börjat med antidepressiva (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Monica åt Efexor och jag åt Zoloft. Vi tredubblade doserna i desperationen att få effekt vilket ledde till att vi betedde oss konstigt (eller ja, konstigARE).

Jag minns att jag satt på golvet och stirrade på mina fötter. De var så overkliga. Allt var overkligt utom det faktum att Monica fanns vid min sida. Jag minns att jag provade att "lyfta" bort mitt ansikte. Det kändes läskigt och jag skrek till. Tvättade ansiktet flera gånger per dag efter en mardröm där det låg kvistar och damm under min hy. Våtservetterna såg ut som mitt mardröms-ansikte.

På sätt och vis var det skönt att må så dåligt. Det fanns ingenting att förlora (så kändes det då iaf) och man kunde visa sina sår för hela världen utan att det spelade någon roll, längtade efter något konkret att hålla fast vid när verkligheten kändes diffus.

"När man går på Prozac håller man sig till sina egna" skämtade Monica.

Vår favoritfilm var Heathers, en svart high school komedi där man drev hejvilt med tonårssjälvmord, bulimi och mobbing.

"God what´s your damage Heather!", eller "Grow up Heather, bulimia's so '87!"
eller varför inte favoriten; "The extreme always seem to make an impression."

Monica och jag på min födelsedag den sommaren: