Vad som fick mig att ändra mig
Har bestämt mig, det måste finnas styrka och lust kvar annars skulle jag vara död. Nu ska jag kämpa vidare och den här gången skall jag inte skämmas över mina svagheter utan be om hjälp, och VÅGA ta emot den hjälp som erbjuds.
Nu menar jag inte av specialister. De har visat att de erbjuder "vård" inom strama mallar och kastar ut, slänger bort, stöter iväg den som inte passar in i den färdiggjutna formen.
Aldrig har jag känt mig så dålig som när de avskrev tvångsvården p.g.a att jag var FÖR SJUK.
Nej jag menar hjälp och stöd av familj och vänner. Bl.a. de jag nämnt tidigare, som Sophey och Maria, men också friskkrafter, fri(sk)a vänner och mellanvänner. Och familjen som VILL stötta.
Vad som fick mig att ändra mig var flera olika saker, Bl.a. att jag svimmade ensam för första gången. Det ska jag berätta om ...
Jag försökte förtvivlat komma ihåg vad som hade hänt. Jag hade satt nyckeln i låset, nånting med scarfen på hatthyllan, men vad som skett efter det kunde jag inte minnas. Det snurrade i huvudet och kroppen kändes ihålig - stum. Lyckades inte tänka klart. Det enda jag visste var att jag handlat Coca Cola light i Flemingsberg Centrum. Och nyckeln i låset. Jag hade haft blå jeans och en svart t-shirt på mig. Nånting om en scarf?
Allt var som en dimma.
Jag försökte öppna ögonen, men det var något som hindrade mig. Jag rese förtvivlat huvudet för att komma ur det svarta molnet som verkade omsluta mig. Men jag såg fortfarande ingeng. Försökte lyfta ena handen och gnugga mig i ögonen, men den satt fast, den kändes blytung.
Då förstod jag plötsligt. Jag drog några djupa andetag och försökte att låta bli att råka i panik. Hade krampat igen, andetagen kändes sköra. När jag öppnade munnen för att ropa på hjälp kom bara ett gurglande och en salivdroppe letade ned sig hakan. Mörkret. Jag kände att min ansikte var blott av svett och tårar.
•- Vad hände? Fick jag tillslut fram med skrämmande främmande röst. Där var min syster, gråtandes lutad över mig.
•- Elsie du började skaka i hela kroppen, du föll ihop, dreglade och skakade.
•- Nej inte igen Monica, jag är rädd, vad händer.
Det som verkligen var rädd för var att dö, Och vad som verkligen hände var att jag bestämde mig för att LEVA. Och att jag med hjälp av vänner, familj, nätkompisar, måste klara det.
Denna nakenbadar-bild bjuder jag på, har hört att många vill se den
;-D 
yES! Nakenbilden! ^^
Håll fast vid kampaglöden nu bara!
Vilket angenämt inlägg. Vacker bild och ljusa tankar.
Vet precis hur det är att svimma och försöka komma ihåg vad som hänt. Sjukt läskigt. Fast jag har epilepsi.
Jag är orolig mamma som verkligen vill förstå er. Min dotter är 28 år och som lider av vad man kallar kronisk bulimi. Hon bor fortfarande hemma. Det skulle betyda mycket för mig om du skrev till henne för hon tror att hon är ensam. Hur gammal är du? Bor du hos dina föräldrar ännu?
Hallå!
Har du fått mitt brev? Roligare med snail-mail än e-mail, eller hur!?
Jag lovar dig att livet är värt att kämpa för!
Om jag har fel får du komma och slå ner mig, du din eh.... eh... eh... ok du klarar nog inte av att slå ner mig, LOL!
Finaste vännen!
Jag önskar att jag kunde göra något för dig men vi sitter ju båda i samma sits så det vi kan göra ihop är att kämpa för att bli friska. Inte bra att du krampade...hatar också när jag gör det, skrämmande att vakna så. Anorexin är inte värt att offra livet för, tänk på hur illa det kan gå och tänk på allt kul vi kan göra när vi mår bättre!!!
Älskar dig!
Mia (Maaaria)
jo, men kolla det här låter nice nice :)
Varför har du slängt den för förresten? :o
Men ja det skulle vi väl kunna fixa. Min omtenta är grejad nu också, woho
älskar dig! Du kan klara det!
