nyponflickan

En gång, när vi ännu gick i lågstadiet, berättade min syster Monica en sak som var så hemsk att jag aldrig glömde det.

Vi var uppe i vårat gemensamma sovrum i Fullersta, i ett radhusområde där ingenting någonsin hände bortsett från att katter ofta sprang bort, och när vi hade suttit en stund utan att göra någonting särskilt sa jag: "Vi leker fattiga barn."

Hon stirrade på mig. "Fattiga barn? Det har vi ju inte." Hon trodde det var ett brädspel eller nånting.

"Nej", sa jag. "Jag menar att vi kan leka att vi är fattiga. Vi leker att alla sakerna i det här rummet bara är skräp. Vi leker att vi inte är systrar utan föräldralösa barn som bor här för oss själva och är tvungna att tigga pengar."

Till en början var det jag som fock låtsas eftersom hon inte kunde leken, men efter en stund fattade hon och blev väldigt duktig och vi höll på hela eftermiddagen. Vi lekte att hennes våningssäng med det randiga draperiet och de mjuka gosedjuren var ett eländigt skjul utan väggar och med papptak. Vi lekte att toalettbordet med dess blekblommiga omhänge var vår skola - ett zigenartält med revor i duken och jordgolv som vi skrev på med vässade pinnar. Den stoppade pallen var en byracka som vaktade lägret.

"Vi låtsas att det regnar ute" sa jag och kurade ihop mig på sängen med händerna över huvudet.

"Nej, det snöar." Hon hade riktigt börjat leva sig in i det.

"Det blir snödrivor ända upp till taket och vi har ingenting att ta på oss med än de här gamla trasorna."

"Och allt vi har att äta är torra brödkanter", sa jag.

"Som vi hittade i en soptunna och det är blått mögel på dem,"

"Och vi dricker snö som vi samlar i koppar".

"Nej, i våra bara händer. Vi har inga koppar. I våra bara händer som vi inte kan röra eftersom fingrarna är stelfrusna".

"Och vi har bara skräp från gatan till leksaker", sa jag. "Vi gör dockor av cigarettfimpar."
"Med kolapapper som kläder."

"Och torrt gräs som hår." Vi skrek i mun på varandra vid det här laget.

"Och vi låter dem åka skridskor på små isfläckar som när folk spottar på trottoaren."

"Just det, där åker de skridskor. På frusna SPOTTLOSKOR."

Det var en underbar lek.

Men sedan kom underbara mamma in och fördärvade alltihop.

"Lek inte så där", sa hon. "Det är inte någon trevlig lek. Lek någonting glatt."

Men det var ju en glad lek, "Varför sa hon sådär?" Frågade jag Monica när mamma hade gått. "Varför får vi inte leka fattiga" frågade jag utan att vilja veta det.

"Därför att om man leker någonting hemskt så kan det bli verklighet", sa hon.

"Va?" Jag kunde inte tro mina öron.

"Jo då. Låtsaslekar blir verklighet. De hemska lekarna."

"Gör de?" Jag stirrade på henne en lång stund. "Om man lekar att man är fattig så blir man fattig?"

"Kanske inte vi två, men någon annan. Det kanske är vårt fel att våra fadderbarn Pawel och Urszula är fattiga."



SLutligen; får man bjuda på en bild där vi lekte med ... får?
:D :D