nyponflickan

De dansade i frasiga flagor av fantasier, ganska dumma drömmar.

"Tryck, pressa is mot din saknad så gör det mindre ont."

 Pressar, pressar, masserar och trycker

- men det gör fortfarande ont.

Pressar hårt; det känns ändå kusligt tomt.

 Första gången som jag svor, den första gången som jag uttalade en svordom, då var jag elva och ett halvt år. Vi var på höstläger med Juniorerna ( nykterhetsrörelsen IOGT-NTO's barn&ungdomsgrupp).

Jag var bara SÅ förälskad i OVE. Han var tolv år gammal, mycket fräknig och från en främmande och väldigt fascinerande dimension; från en rymd där man lyssnade på grungiga band som Soul Asylum, Nirvana, Hole och Ebba Grön. Från ett universum där man väste repliker som "Imperiet är fetgrymt vassare än Thåström med PLP!", (Detta var alltså innan Thåström slagit igenom som soloartist, han tragglade sig ännu fram på Stockholms barer med sitt tvetydiga band Peace Love & Pitbulls - så långt tillbaka i tiden är vi).

 Jag steg upp halv sex en morgon för att göra mig i ordning, göra mig fin för Oves fina skull. Smink använde jag förstås ännu inte, men jag klädde mig i de finkläder som packats ner för lägrets DISCO skull.

Och jag tvättade håret tre gånger den morgonen.

Och jag lånade skor med lite granna klack från en av ledarna på lägret.

Under frukosten trippade jag blygt fram, med min bröd, fil och flingor - belamrade bricka, och ställde mig rätt käckt (fastän hjärtat dundrade) framför Ove, där han stod och slevade upp grå havregrynsgröt ur kantinen.

•-       Vad finklädd du är då, sa Ove (disträ). Ska du på fest eller? (ironisk!)

Jag rynkade på ögonbrynen, tuggade missnöjt på underläppen, lite ledsen över hur snett allt gick.

•-       Nej... Mumlade jag, blåste bort en hårslinga som fallit i pannan, blottade tandställningen i ett lepsylkletigt leende. - Neej, jag ska inte på fest, men FAAN vad jag är kär i dig.

Där var den; första svordomen. Och senare den dagen: första kyssen.