nyponflickan

Vi är tre systrar. Anna, jag (Elsie) och yngst Monica. Monica och jag står varandra närmast. Lustigt egentligen. Vi gick alla i samma blandklass i lågstadiet. Dvs ettor till treor i samma klass. När Anna gick i trean började jag i ettan i hennes klass. Jag hade lärt mig läsa ett par år tidigare, men jag hade inte lärt mig att vara stolt över det.

Om jag bad att få svårare läsövningar skrattade läraren åt mig och sa att jag inte trodde att jag skulle tro att jag kunde svenska bara för att "far din är svensk". Mamma är från Polen.

Jag skämdes över mitt polska ursprung. Mamma uppmuntrade mig dock att läsa, läsa, och jag läste den fetaste volymen av Barnen i Bullerbyn. När jag kommit till sidan 123 råkade jag utbrista högt: "Men åh, de räddade Swipp!". Läraren krävde att jag skulle läsa högt ur boken eller erkänna att jag bluffat min läsförmåga. Jag vågade inte läsa.

När jag försökte så stammade jag och alla skrattade. Anna också. Det glömmer jag aldrig. För i det ögonblicket så svor jag högtidligt till Gud, att vad som än händer så ska jag försvara min lillasyster.

Och efter det var Monica och jag som krona och klave på ett mynt, som betsel på en grimma, som Oprah Winfrey och Jojobantning.

År 2004 lämnade jag och Monica Stockholm för första gången. Vi började på en Folkhögskola i Östersund som heter Birka (rekommenderas!). Där delade vi rum (vi visste inte något annat) och irrade omkring på diverse stigar. Jag minns den tiden med ett ömt bultande hjärta, för där lärde jag känna människor som liksom strålade likt ett solarierör.

Men år går.