nyponflickan

Pappa sa en gång att jag börjar se ut som ett riktigt original. Men det menade han, med största sannolikhet, att jag var "byfånen".

Detta var angående att jag bar en värmande vinterjacka, månaden till trots, fastän alla andra välkomnade våren med tunna ljusa kappor, uppkavlade ben, korta kjolar och blottade öron som gärna hörde på fåglarnas kvitter.

Så han köpte en vårjacka till mig. En beige, relativt dyr sak som jag faktiskt tyckte var fin. Men jag frös.

Och jag bar den beiga vårjackan trots att jag frös. För att inte skämma ut min familj och mina vänner genom att vara "ett original", BYFÅNEN.

Fast jag frös, och när jag var ensam så drog jag upp kapuschongen och gömde blåfrusna fingrar i lovikavantar.

En dag, en tidig vårmorgon, då jag huttrande snavade fram i skogen så stötte jag på en äldre dam som leende sa:

- Oj då, tänk att få stöta på, en liten eskimå!

Det var inte första gången som en främling kallat mig för eskimå.

Varför känns det så mitt i prick?

JAG - EN ESKIMÅ

HJÄRTAT FRUSET - EN IGLOO


Jag, Lars, Anna, Pappa
JA jag har SVART hår nu :)