nyponflickan

Vet inte riktigt varför jag bloggar så sällan. Fast; vet inte heller varför jag ens skriver dagbok alls när jag ändå aldrig finner de rätta orden för att beskriva mörkret, ångesten rädslan och tvången.

Och varför, varför ska dessa levande mardrömmar beskrivas när jag fantiserar och vill, försöker bli frisk. Eller försöker jag verkligen? I början av sommaren kändes det som om jag försökte så mycket att det inte längre fanns något kvar av mig. Och jag misslyckades.

Började ta extratabletter av Fluoxetinet trots att jag redan stod på högsta dosen. Men jag var så rädd att bli svårt deprimerad igen. Det gjorde så ont att inse hur apatisk man var. Utan Flouxet så är jag så apatisk och trött att jag inte ens reflekterar över det. Och det var det som hände nu för jag slutade för ett par veckor sedan. VARFÖR?

Det räcker med några dagar utan så slutar man bry sig om att man inte bry sig.

Jag klippte collage förra veckan när jag tog så många Lergigan och Atarax och Alimemazin.

Det blev lustiga ordlekar;

Lek ensam - uppfinn

Egna kompisar

Tecknat som dansar i drömmar om utopi

Jag har fastnat i leran bojor av anorexi

Tecknat som halkar snubblar förbi

Sagor är känslan av att vara

Fri?

Sagan blir en rysare, uppskuret kött

En saga baserad på monster vi mött

De lekte med lera men nu har de -dött