nyponflickan

an trivs bäst i mörkret där ingen kan se honom, när han inte ens anar konturerarna av någon alls. Jag förstår inte varför. Hur kan man trivas i mörkret?
Han försöker förklara för mig, skönheten i att existera utan att finnas. Han försöker förklara genom att berätta att mörkret är tidlöst och befriande. Men jag förstår inte. Nej, jag förstår inte.

Han slöt ögonen i en sjukhussäng, men utan att dö. Ett skumt leende vilade på hans läppar som om han vore nöjd med att befinna sig i den justerbara sängen på avdelning M86, Huddinge Sjukhus. Och jag kramade hans hand med en brinnande iver, med en Pippi Långstrump-stark längtan att begripa.

 Det måste funnits någon som han varit förälskad i. Det borde i alla fall ha funnits en flicka som väckte hans sympati och empati, någon, någon annan än han själv. Men jag kunde inte, jag fick inte, vara den flickan.

När vintern sakta övergick till vårt år 2006 tvingade en läkare och ett "stödteam" från psyk mig att göra abort. Det var "frivillig" abort eller bältessäng som gällde. Jag vill gärna tro att det var det bästa, de sade att jag och barnet, eller barnet, skulle dö p.g.a. mitt kroppsliga tillstånd (ätstörningar + missbruk + panikångest):

Det här är till Dig,

ag drömmer om livet
det stora ofattbara liv som bara JAG kan äga,
men nu inte har.

Jag saknar dess lek och olycka,
tårar samt skratt.
Tomheten har dess plats fyllts av.
Jag önskar med hela mitt hjärta,
min Gudstroende själ,
att livet åter ska finnas vid min sida,

betrakta mig
med nyfikenhet samt oförståelse.
Utan livet är du ingenting,
inte ens ensam.

Vem är du?
undrar jag ofta mig själv,
men aldrig kommer svaret att hoppa fram
ur dess väl bevarade gömställe.

Tyst är jag när jag rör mig  -och tyst,
vänder jag alltid blicken mot mot marken...
Vad har mitt liv betytt för mig?,
egentligen?
Vad har det orsakat andra?

Vem är jag
som tror att jag kan bestämma över liv och död?

Alla vet inte vad livet innebär,
ingen vet vad det innehåller.
Inte i förtid,
efteråt föds bara oändligt många tolkningar.
Jag har aldrig förstått livet,
även om mitt liv och ditt liv hade ett samband.

Kommer du ihåg mig?
Nej, hur skulle du, du som är livet, inte mitt liv,
men samtidigt är det kanske så ändå.
Ensamheten har inte efterträtt tomheten.

Ensam?
Jag är inte ensam!
Musik, prat och blickar förföljer mig.
Oförstående,
eftersom ingen vet vem jag är

Jag vet, jag vet!,
tomhet och ensamhet
kan inte vara samma sak.

Jag söker efter en mening,
men det finns ingen längre.
Så länge man ha en tro,
på Gudvetenskap eller Darwin, finns det en förklaring.
Ingen förklaring, inget liv (?)
Jag saknar både och,
respektive slutsatser.
och så jag saknar dig
som vissa kallade det.

Jag är inte död,
men ändå känner jag mig begravd och ålderlig.
Jag ser tillbaka på mitt liv,
likt en gammal SS - soldat som
liggande för döden minns det lilla zigenarbarn han sköt.
Inte massan, de oräkningsbara,
men detta barn, detta liv.

Kan man få förlåtelse,
eller var du redan straffad
att fortsätta med det liv du nu ska avsluta,
för att minnas detta barn
innan du för evigt blir ett ingenting?
Kommer jag också att minnas
mitt (så att säga) zigenarbarn när jag
ligger för döden?
Eller är du helt enkelt livet i sig?
Jag frågar och frågar,
utan att kunna svara.

Jag söker inget svar, jag söker förklaringen.

Vad gjorde jag för att förtjäna dig,
och varför kunde jag inte se mig själv i ögonen
och le gillande,
säga att jag, just jag,

var välsignad med livet!

Istället förnekade jag detta,
sa att jag hade något annat, en mening.
Jag hade fel,
och nu straffas jag för det.

Du var oskyldig,
ditt skimmer lös omkring mig,
men jag ströp dig,
omfamnade din hals med mina långa fingrar
och kvävde ditt liv.

Jag pressade med allt och mer därtill,
ända tills du tog ditt sista andetag.

Då visste jag, då förstod jag.
Då var det dock försent.

Vad finns det nu kvar för mig att göra,
då alla chanser redan förbrukats,
då allt från och med nu känns fel och tråkigt.

Jag vet inte,
men utan dig,
utan livet,
är allt otroligt absurt.

Med dig skulle allt, allt,
ha förändrats.
Mest av allt, det mest förvånansvärda,
är att jag skulle ha blivit någon,
någon med ansvar för ett liv,
ditt liv.

Dessa förpliktelser skrämde mig
och jag gav upp livet
utan att ens ha försökt.
Mitt liv är dessvärre inte
som det varit innan,
det är grått, tomt och ensamt.

Mitt liv är onödigt,
eftersom jag inte fortföljt naturens gång.
Jag älskar dig, du liv som bara lever i fantasins himmel,
jag saknar dig, trots att jag aldrig han lära känna dig.